FlyttfÄgel
FlyttfÄgel kallas en fÄgelart som företar Ärsvisa förflyttningar, sÄ kallad migration, mellan olika uppehÄllsomrÄden. En art som dÀremot inte flyttar kallas stannfÄgel. En majoritet av vÀrldens alla fÄgelarter Àr flyttfÄglar. De arter som varken beter sig som typiska flyttfÄglar eller stannfÄglar kallas partiella flyttfÄglar.
Begreppets innebörd
[redigera | redigera wikitext]
Idag utgÄr begreppet flyttfÄgel frÄn fÄgelpopulationernas regelbundna förflyttningar. En population som inte stannar kvar i omrÄdet kring sin hÀckningplats Àr flyttfÄglar. Detta innebÀr att en population som hÀckar i norra Sverige men övervintrar i södra Sverige bestÄr av flyttfÄglar. Tidigare hade man ett mer nationellt eller regionalt perspektiv vilket innebar att om en art Äterfanns inom samma geografiska omrÄde Äret om kallades den för stannfÄgel. Genom bland annat ringmÀrkning har det pÄvisats att mÄnga regioners fÄgelpopulationer byts ut under olika Ärstider. Exempelvis flyttar mÄnga av de i Sverige hÀckande kajorna (som tidigare definierades som stannfÄgel) till Nordeuropa medan östligare hÀckande kajor övervintrar i Sverige. MÄnga arter som tidigare kategoriserades som stannfÄglar Àr partiella flyttfÄglar.
Det förekommer ocksÄ andra begrepp. Begreppet kortflyttare avser, ur ett vÀstpalearktiskt perspektiv, arter som i allmÀnhet lÀmnar sitt hÀckningsrevir men som övervintrar inom VÀstpalearktis. De arter som flyttar till tropiska Afrika, söder om Sahara eller i södra Asien kallas tropikflyttare. PÄ samma sÀtt talar man om kortflyttare respektive tropikflyttare i Nearktis men dÀr de senare flyttar till tropikerna i Sydamerika. Kortflyttare anvÀnds ibland ocksÄ som synonym för partiella flyttfÄglar.
Flyttmekanismer och beteenden
[redigera | redigera wikitext]De vanligaste Àr att fÄglarnas förflyttningar gÄr frÄn norr till söder och tillbaka igen. Men i torra trakter pÄgÄr liknande regelbundet Äterkommande flyttningar mellan torrperioder och regnperioder. Vissa arter som hÀckar kring berg har till och med regelbundna flyttningar i höjdled. Men majoriteten av flyttfÄglarna anlÀnder frÄn söder pÄ vÄren för att uppsöka sina hÀckningsplatser i norr. Efter avslutad hÀckning söker de sig sedan tillbaka söderut för att pÄ hösten anlÀnda till sina vinterkvarter. Ju större skillnader ett omrÄdes klimat har mellan olika Ärstider, desto större Àr andelen flyttande fÄglar i omrÄdet. Andelen flyttfÄglar i medelhavsregionen Àr alltsÄ mindre Àn i Skandinavien, och andelen i tropikerna Àr Ànnu mindre.
Det Àr olika mekanismer eller en kombination av mekanismer som "sÀtter igÄng" flyttbeteendet hos fÄglar. Vissa arter flyttar alltid kring ett visst datum, medan andra pÄbörjar sin flytt beroende av klimatförÀndringen i omrÄdet. Flyttbeteendet pÄverkas bland annat av genetiska betingelser som styrs hormonellt. FörÀndringen i antal soltimmar per dygn Àr en mekanism som pÄverkar fÄglarna att flytta, sÄvÀl som den minskade tillgÄngen pÄ föda. Man har dokumenterat att mÄnga mindre flyttfÄglar blir allt mer nattaktiva pÄ sensommaren, veckorna innan flyttningen. Det finns ocksÄ dokumenterat att mÄnga arter uppvisar sÄ kallad flyttningsoro vilket infaller under perioden innan flyttningen sker. Flyttningsoron yttrar sig som ett rastlöst hoppande beteende dÀr hoppen Àr riktade mot artens naturliga flyttningsriktning.[1] De flesta mindre fÄglar genomför sina flyttningar pÄ natten och vilar pÄ dagen. Exempel pÄ datumflyttande fÄglar, som alltsÄ frÀmst styrs av solljus, Àr sÀdesÀrlan. Exempel pÄ arter som Àr mer opportuna och anlÀnder sÄ fort is och snö börjar ge med sig Àr sÄnglÀrka, stare och tofsvipa.
Under flyttningen samlas fĂ„glarna ofta i stora flockar, framför allt dĂ€r de ska ge sig ut pĂ„ en strĂ€cka över öppet vatten - Ălands södra udde och Falsterbo Ă€r sĂ„dana platser i Sverige, Gibraltar och Malta Ă€r liknande platser vid Medelhavet. Ăven rovfĂ„glar som falkar och hökar upptrĂ€der dĂ€r i stort antal.
Vissa arter flyger i formation under flyttningen, till exempel plogformation (fylking) bland annat gÀss och svanar. Ett vanligt missförstÄnd Àr att en sÄdan plog med exempelvis gÀss har en ledargÄs lÀngst fram, men sÄ Àr det inte. FÄglarna byter ofta plats med varandra inom formationen.
Stora och dÀrmed tunga fÄglar som rovfÄglar, tranor och gÀss behöver solljus och termikvindar vid sin flyttning. Att glidflyga pÄ uppÄtvindar Àr oerhört energibesparande. Rent aerodynamiskt Àr ett sÄdant flygsÀtt betydligt svÄrare för smÄ fÄglar med smÄ vingar. Tunga fÄglar kan dessutom pÄ grund av sin storlek lagra upp större energireserver och kan dÀrför med mindre risk för att göra slut pÄ dessa flytta över större vattenytor sÄsom hav och öknar med ingen eller ringa tillgÄng pÄ föda.
Unga fÄglar av flocklevande arter mÄste lÀra sig flyttvÀgarna visuellt av Àldre fÄglar. Exempelvis bland de stora rastande ansamlingarna av tranor vid Hornborgasjön och gÀss vid TÄkern vÄr och höst finns bÄde gamla och unga individer.
En del flyttfÄglar kan flyga minst en vecka i strÀck utan att landa.[2]
Nordatlantiska oscillationen
[redigera | redigera wikitext]Den nordatlantiska oscillationen Àr ett atmosfÀriskt fenomen som pÄverkar vÀdret i VÀsteuropa. NÀr det atmosfÀriska tryckskillnaderna över Nordatlanten Àr stora blir vÄren varmare. Detta tidigarelÀgger den nordliga flytten till hÀckningsplatserna för fÄgelarter som frÀmst övervintrar i vÀstra och centrala Europa. Sedan 1980-talet har det skett en generell ökning av positiv nordatlantisk oscillation vilket lett till tidigare vÄrar och tidigare vÄrflyttar för kortflyttande fÄglar.[3][4]
Tropikflyttare
[redigera | redigera wikitext]De allra flesta av de insektsÀtande arterna flyttar till tropikerna, ur ett vÀstpalearktisk perspektiv innebÀr detta söder om Sahara, i Nearktis innebÀr det tropikerna i Sydamerika, och dessa fÄglar kallas dÀrför för tropikflyttare. Exempel Àr merparten av alla sÄngare men Àven bivrÄken. Tropikflyttare som hÀckar i Sverige anlÀnder senare pÄ vÄren Àn fÄglar som övervintrar i exempelvis södra Europa eftersom deras förflyttningar tar sÄ mycket lÀngre tid.
MellanstrÀck
[redigera | redigera wikitext]Vissa arter nyttjar sig av sÄ kallat mellanstrÀck (eller mellanflyttning) vilket innebÀr att de genomför en första delstrÀcka pÄ flyttningen mot vinterkvarteren som avbryts av ruggning. Ofta besÀtts de sydligare hÀckningsomrÄdena av nordligare hÀckningspopulationer sÄ att det för den oinvigde kan verka som om dessa fÄglar inte alls har flyttat. Ett exempel pÄ detta Àr staren dÀr hela populationen i södra Skandinavien flyttar till Danmark och Tyskland redan i juli, strax efter midsommar. Men redan i juni har frÀmst ungfÄglar frÄn nordligare och östligare populationer börjat anlÀnda till södra Skandinavien pÄ sin delstrÀckning för att stanna och rugga till första vinterdrÀkt. Detta innebÀr att trots att södra Sveriges hela hÀckningspopulation redan lÀmnat landet i juli, sÄ finns det starar som först flyttar frÄn södra Sverige i oktober.
Fysionomi
[redigera | redigera wikitext]Energiförbrukning
[redigera | redigera wikitext]
För de lÄnga flyttningarna gÄr det Ät stora mÀngder energi. Exempelvis gÄr starens hjÀrtfrekvens upp frÄn 300 slag i minuten vid stillasittande till 700 slag i minuten nÀr den flyger i 40 km/h. Innan flyttningen Àter fÄglarna upp sig och skapar ett överskott av fett. Under sjÀlva flytten förekommer det ekologiska barriÀrer som exempelvis hav, bergsmassiv eller öknar. Exempelvis genomför merparten av smÄfÄglarna som flyttar till tropikerna passagen över Sahara under en nonstopflygning pÄ cirka tre dygn. Andra flyger bara pÄ natten och vilar pÄ dagen men till stora delar genomförs denna passage utan att fÄglarna vare sig Àter eller dricker. Undersökningar har visat att fÄglarna inte bara lever av sin fettreserv utan att deras organ minskar under flytten. Det vill sÀga att fÄglarna nyttjar bunden energi frÄn exempelvis muskler, magen, levern och andra inre organ för att utvinna energi. PÄ sÄ sÀtt fÄr fÄgeln bÄde energi och en lÀgre massa vilket underlÀttar flygningen.
Under flyttningen lever fÄgeln pÄ metaboliskt vatten, det vill sÀga vatten som frigörs som en biprodukt frÄn cellerna nÀr lagrat fett förbrÀnns. Den största vÀtskeförlusten under flygningen sker genom andningen, medan fÄgeln förlorar mycket lite vÀtska genom spillning.
OrienteringsförmÄga
[redigera | redigera wikitext]FÄglars orienteringsförmÄga Àr genetiskt betingad.[5] Exakt hur fÄglarna orienterar sig under sin lÄnga flyttning Àr Ànnu inte helt klarlagt, men man vet att fÄglar anvÀnder sig av flera metoder som jordens magnetfÀlt, stjÀrnbilder, solen och mÄnen, polariserat ljus och visuellt minne av geografiska kÀnnemÀrken som exempelvis kustlinjer. Ett flertal stora fÄglar som svanar och gÀss mÄste "lÀras upp" av sina förÀldrar för att hitta rÀtt flyttrutt mellan vinterkvarteret och hÀckningsplatsen.
Jordens magnetfÀlt
[redigera | redigera wikitext]
FlyttfÄglar anvÀnder sig av jordens magnetfÀlt för att navigera. Enligt vissa studier har fÄglarna förmÄgan att lÀra sig hur magnetfÀltet "upplevs" vid det tillfÀlle och pÄ den plats dÀr fÄgeln klÀcks, och att detta fenomen Àr en av orsakerna till att de kan hitta tillbaka till samma omrÄde. SjÀlva förmÄgan finns genetiskt inlagrad hos arten, men hur magnetfÀltet "upplevs" registreras och lagras hos varje nyfödd individ. Studierna visar ocksÄ att det inte, som vid vanlig kompassnavigering Àr magnetfÀltets longitudinella riktning som Àr det avgörande för fÄglarna utan den sÄ kallade inklinationen, det vill sÀga magnetfÀltets lutning in mot jordytan. Jordens magnetfÀlt leder fÄglarna till den region dÀr de skall hÀcka pÄ sommaren respektive övervintra pÄ vintern. Denna förmÄga Àr dock inte statiskt inprogrammerad hos varje art, eftersom jordens magnetfÀlt stÀndigt fluktuerar. Under jordens historia har magnetfÀlt till och med Àndrat poler ett otal gÄnger.
Polariserat ljus
[redigera | redigera wikitext]FÄglar utnyttjar polariserat ljus för att navigera. Med förmÄga att se polariserat ljus omvandlas dagsljuset frÄn solen, men Àven mÄnen, till nÄgot som kan liknas vid en kompassliknande funktion. NÀr ljuset bryts i jordens atmosfÀr kastas det vidare i olika riktningar och för den som kan se polariseringen ter sig ljuset olika pÄ olika delar av himlen och skapar pÄ sÄ sÀtt ett mönster som gÄr att följa. Detta mönster Àr synligt Àven om ljuskÀllan Àr dold av moln, vegetation eller ett berg etc.[6]
Visuellt minne
[redigera | redigera wikitext]I nÀromrÄdet av hÀckningsplatsen eller övervintringsomrÄdet anvÀnder sig fÄglarna av sitt visuella minne av geografiska kÀnnetecken som kustlinjer och dylikt.
Flygrutter
[redigera | redigera wikitext]De större fÄglarna, som storkar, rovfÄglar och gÀss, utnyttjar uppÄtvindar som de ligger med utbredda vingar och svÀvar pÄ i stora skruvar. Dessa uppÄtvindar genereras bara över inlandet och dÀrför minimerar de flygning över öppet hav. Resultatet blir att större fÄglar som hÀckar i Europa pÄ vÀg frÄn och till Afrika antingen tar en vÀstlig eller en östlig rutt runt Medelhavet, trots att strÀckan blir lÀngre. SmÄfÄglar dÀremot kan inte svÀva pÄ samma sÀtt utan flyger en rakare vÀg över öppet hav och genom att flyga högre eller lÀgre uppsöker de den altitud dÀr det förekommer medvind.
FlyttfÄglar i Sverige
[redigera | redigera wikitext]Man uppskattar att cirka 90 procent av Sveriges fÄgelpopulation flyttar till mildare klimatzoner utanför Sverige. Det innebÀr att cirka 450 miljoner fÄglar lÀmnar Sverige varje Är. En del arter flyttar bara till södra delarna av Sverige och det kan till och med vara sÄ att en art som hÀckar i södra Sverige flyttar till Mellaneuropa medan samma art som hÀckar i norra Sverige övervintrar i södra Sverige.
Fenologiskt schema för fÄglar i Sverige i urval
[redigera | redigera wikitext]NĂ„gra av de första fĂ„glarna som Ă„tervĂ€nder till Sverige Ă€r sĂ„nglĂ€rka, sĂ„ngsvan, tofsvipa, bofink, ringduva, skogsduva och stare. Ăven ett antal vadare som exempelvis skogssnĂ€ppa, större strandpipare, rödbena och strandskata Ă€r tidiga. Lite senare kommer rödhake, stenskvĂ€tta, sĂ€desĂ€rla och taltrast. De första tropikflyttarna, som lövsĂ„ngare, anlĂ€nder i slutet av april och en bit in i maj kommer nĂ€ktergal, gök och svalor. Bland de sista fĂ„gelarterna att anlĂ€nda till Sverige Ă€r rosenfink, kĂ€rrsĂ„ngare och bivrĂ„k. NĂ€r dessa sista flyttfĂ„glar anlĂ€nder i början av juni har vissa tidiga arter redan börjat flytta tillbaka till sina vinterkvarter.
Forskning kring flyttfÄglar
[redigera | redigera wikitext]Historik
[redigera | redigera wikitext]FĂ„glarnas cykliska flyttningsbeteenden har observerats och tolkats i Ă„rtusenden. Aristoteles (384 - 322 f. Kr) skrev i sin bok Historia AnimÄlium:
| â | Efter höstdagjĂ€mningen komma frĂ„n Pontus och kallare lĂ€nder fĂ„glar, som vilja undfly den kommande vintern; mĂ„nga av dessa raga blott till nĂ€rbelĂ€gna lĂ€nder medan andra strĂ€cka sin flyttning till vida avlĂ€gsna trakter. Efter vĂ„rdagjĂ€mningen vĂ€nda de av fruktan för vĂ€rmen Ă„ter tillbaka: sĂ„ tranorna, som frĂ„n skytiska markerna flytta till de sumptrakter, som Nilen bildar hinsides Egypten, sĂ„ pelikanerna, som flyga frĂ„n floden Struma till Donau, dĂ€r de bygga sina bon. MĂ„nga flytta tidigare, andra senare; sĂ„ komma vaktlarna före tranorna. | â |
| â Artistoteles, Historia AnimÄlium | ||
Utöver dessa observationer, som i stora drag överensstÀmmer med dagens kunskap om fÄglarnas flyttning, tillÀgger Aristoteles att flera arter som stork, turturduva, trast, lÀrka och svala inte flyttade utan istÀllet höll sig dolda och lÄg i vintersömn. Senare upprepade Plinius d.À. ungefÀr samma uppgifter i sin Naturalis Historia frÄn omkring 79 e. Kr.[7] Utöver Plinius bok förblev mycket av Aristoteles forskning okÀnd fram till 1200-talet dÄ kopior av hans texter nÄdde VÀsteuropa och översattes till latin. Dessa översÀttning kom sedan att bli grunden för de medeltida bestiarierna, av bland andra Albertus Magnus och Thomas de Cantimpré, som i olika stor utstrÀckning kryddades med folkloristiska uppfattningar, egna kommentarer och observationer, och kristna vÀrderingar. Trots det kom dessa texter att fungera som dÄtidens zoologiska referensböcker. Detta skapade en emblematisk tradition kring hur fÄglar skulle beskrivas, och mÄnga av de pÄstÄende som publicerades i de mest kopierade texterna kom att bli lÄnglivade, antingen de var korrekta eller pÄhittade.[8]
Ett verk frÄn denna tid som skiljer sig avsevÀrt ifrÄn de samtida bestiarierna Àr De arte venandi cum avibus av den tyskromerska kejsaren Fredrik II (1194-1250) som presenterar flera observationer och slutsatser som överensstÀmmer med dagens kunskaper kring fÄglarna. Bland annat skilde han pÄ flyttfÄglar och strykfÄglar, att hÀckfÄglar i varmare lÀnder inte flyttar utan pÄ sin höjd lever ett mer kringstrykande tillvaro utanför hÀckningstid, och att orsakerna till flyttningen Àr flera, men att den viktigaste Àr vÀxlingen i temperatur som hÀnger samman med tillgÄng pÄ föda.[7] Dock fick inte Fredrik II forskning nÄgon större genomslag eftersom materialet först Äterfanns 1788.[8]
Under 1500- och 1600-talen producerades ett antal encyklopedier över fÄglarna, och i kronologisk ordning skrevs de av Pierre Belon, Conrad Gessner, Ulisse Aldrovandi, John Jonston, och Johan Ray och Francis Willughby. Gessners och Aldrovandis verk Àr fulla med emblematiskt och folkloristiskt material hÀmtat ifrÄn bestiarierna, Belons nÄgot mindre och i Jonstons verk, och i Ray och Willughbys Ornithologiae frÄn 1676, har denna form av information nÀstan helt försvunnit.[8] En orsak till denna utveckling var alla det naturvetenskapliga specimen som fraktades frÄn Nya VÀrlden till Europa och som avslöjade en aldrig sinande ström av för vetenskapen nya djur och vÀxter som inte kunde kategoriseras efter de medeltida uppfattningarna eftersom det helt saknade emblematiska eller folkloristiska kopplingar.[8]
En missuppfattning som dock fortlevde under lÄng tid var hur svalorna övervintrade. Bland annat skrev Linné i sin SkÄnska resa frÄn 1749:
| â | Om de (storkarna) fara till de varma lĂ€nder, eller om de vila pĂ„ sjöbotten med svalorna, Ă€r Ă€nnu ovisst, âŠâŠ. | â |
| â Carl von LinnĂ©, SkĂ„nska resa 1749 | ||
NÄgra Är senare skrev han i sin korta avhandling Dissertatio academica migrationes avium sistens frÄn 1757 om hur svalorna övervintrar nergrÀvda i dyiga sjöbottnar[9] I samma avhandling konstaterar Linné att han saknar kÀnnedom om fÄglarnas flyttningsrutter, i vilka lÀnder svenska hÀckfÄglar övervintrade, och var fÄglar som övervintrade i Sverige, eller flyttade förbi Sverige, hade sina hÀckningsplatser.[7] För att undersöka pÄstÄendet om svalornas övervintring fÄngade den tyske naturvetaren Johann Leonard Frisch svalor pÄ hösten och pÄ dess ben fÀste han fÀrgade band i hopp om att observera dem igen pÄ vÄren. Tanken var att om han om vÄren lyckades konstatera att det inte fanns nÄgon lera pÄ banden, och att banden behÄllit sin fÀrg, sÄ skulle han kunna dra slutsatsen att de inte övervintrar pÄ sjöbottnen.[9] Han beskrev dessa försök 1763 men trots att experimentet var lyckosamt sÄ fortlevde förestÀllningen om svalorna vintersömn in pÄ 1800-talet. Bland annat var Gilbert White, som studerade ladusvalan i detalj i sitt verk The Natural History of Selborne, osÀker pÄ om den flyttade eller gick i ide pÄ vintern.[10]
I början av 1800-talet Ă€gnade den tyske ornitologen Johann MatthĂ€us Bechstein ett kapitel i sitt verk GemeinnĂŒtzige Naturgeschichte der Vögel Deutschlands, frĂ„n 1805, Ă„t flyttfĂ„glarna. Han skiljer pĂ„ flyttfĂ„glar, stannfĂ„glar och strykfĂ„glar men beskriver Ă€ven att vissa arter kan tillhöra flera kategorier beroende pĂ„ i vilket omrĂ„de de hĂ€ckar. Dessa slutsatser baserade han pĂ„ studier av lĂ€ten hos bofinkar eftersom han under flyttningsperioder observerat bofinkar med annan sĂ„ng Ă€n hos de bofasta bestĂ„ndet.[7] Han skriver Ă€ven att flyttfĂ„glarna följer specifika rutter och att individer uppsöker samma plats som de bebott Ă„ret före.[7]
Johann Friedrich Naumann genomförde en form av ringmÀrkningsexperiment som han beskrev 1820. Han försÄg ormvrÄkar med kopparringar dÀr hans adress, tid och plats för mÀrkningen fanns angivna. Syftet var att studera hur vrÄkarnas fjÀderdrÀkt förÀndrades med tiden. Studien misslyckades eftersom han bara fick tillbaka ringarna och inte fÄglarna. I projektbeskrivningen finns det inget som tyder pÄ att Naumann funderade kring att anvÀnda ringmÀrkningsinformationen till att studera fÄglarnas flyttningsrörelser.[9]
1828 sammanfattade den hollÀndske ornitologen Hermann Schlegel mycket av dÄtidens kunskap om fÄglarnas flyttning i verket Verhandling over het Trekken der Vogels dÀr han bland annat skriver:
| â | VĂ„ra flyttfĂ„glar övervintrar i sydvĂ€stra Asien och i Afrika. Endast vĂ„ra vadare och simfĂ„glar antrĂ€ffar man Ă€ven i Ostasien, men dĂ„ dessa Ă€ro kosmopoliter, behöva ej dessa individer vara födda i Europa. De fĂ„glar, som flytta till det inre av Afrika, komma till en bergskedja, som delar Afrika i en nordlig och en sydlig hĂ€lft, och vid vars norra fot möjligen ett sammanflöde av Nilen och Niger Ă€ger rum. Sydafrikas fĂ„glar flytta Ă€venledes, de draga norr ut till sydsluttningarna av ifrĂ„gavarande bergskedja. | â |
| â Hermann Schlegel, Verhandling over het Trekken der Vogels, 1828 | ||
Samma Ă„r publicerade Christian Ludwig Brehm texten Zug der Vögel i tidskriften Isis dĂ€r han argumenterar för en kategorisering i fĂ„gelarter som flyttar pĂ„ dagen, natten eller bĂ„de och. Materialet bygger pĂ„ otillrĂ€ckliga observationer och Ă€r bitvis helt missvisande. Ăn mer fel hade han nĂ€r han menade att det fanns arter som flyttade till fots, som kornknarr, vattenrall och sumphöns och att alkor och lommar simmade till sina vinterkvarter.[7] Dock var hans observationer kring mĂ„nga arters flyttningsrutter mer korrekta. Exempelvis noterade han att de flesta flyttfĂ„glarna i Tyskland drar Ă„t sydvĂ€st om hösten, och att simfĂ„glar och vadare ofta följer Ăstersjöns och Nordsjöns kuster till Rhenflodens mynning för att sedan följa floden. Som mĂ„nga andra ornitologer vid denna tid spekulerade han kring hur fĂ„glarna kan veta nĂ€r de ska flytta och hans slutsats Ă€r att de kan förnimma, att "De veta", nĂ€r kallare vĂ€der nĂ€rmar sig. Ăven Naumann funderade vid samma tid pĂ„ vilka mekanismer som fĂ„r fĂ„glarna att flytta. Han menar att det bland annat mĂ„ste bero pĂ„ nĂ€ringsbrist och sjunkande temperatur, men Ă€ven pĂ„ en nedĂ€rvd flyttningsdrift.[7]
Alfred Brehm Àgnade ett kapitel Ät flyttningen i sin bok Das Leben der Vögel, frÄn 1861 och argumenterar dÀr att driften att flytta inte bara kan bero pÄ en förnimmelse att temperaturen snart kommer förÀndras, och dÀrmed orsaka en födonedgÄng, eftersom flera arter lÀmnar sina hÀckningsomrÄden lÄngt innan det börjar rÄda brist pÄ föda.[7]
Det första ringmÀrkningsexperimentet som genomfördes i syfte att studera fÄglars flyttning genomfördes i slutet av 1800-talet av dansken Hans Christian Mortensen. Efter ett antal försök började han anvÀnda tunna aluminiumband med instansat nummer och adress. Den första fÄgeln som ringmÀrktes i detta försök var en stare, infÄngad i Viborg pÄ Jylland, och som den 5 juni 1899 försÄg med en ring mÀrkt "Viborg 1".[9]
HjÀlpmedel för forskningen
[redigera | redigera wikitext]
LÀnge har ringmÀrkning varit forskarnas frÀmsta hjÀlpmedel för att lÀra sig förstÄ fÄglars olika flyttstrategier. Senare har forskarna tagit i bruk Ätskilliga tekniska hjÀlpmedel sÄsom radar och satellitsÀndare med GPS-funktioner. Ett viktigt forskningsomrÄde har ocksÄ varit att försöka finna magnetiskt material i fÄglarnas hjÀrnor, som man har gjort i hjÀrnan pÄ fladdermöss,[11] för att stödja teorin om att fÄglar kan anvÀnda sig av jordens magnetfÀlt vid flyttning. Visuell spaning som fÄgelskÄdare tillför Àr ocksÄ vÀrdefulla data som kompletterar andra forskningsrön, för att kartlÀgga hela bilden av fÄglars komplexa flyttningsstategier och levnadsmönster.
Faror för flyttfÄglar
[redigera | redigera wikitext]Under flyttningarna vÄr och höst tillkommer faror för fÄglarna. Faktorer som dÄlig nÀringsstatus eller dÄlig vÀderlek med regn, motvind och hastiga vÀderomslag. En annan fara utgör geografiskt elÀndiga miljöer som stora hav, öknar eller höga bergmassiv. Utöver detta tillkommer mÀnniskans pÄverkan dÀr biotopförstöring som resultat av utdikning av vÄtmarker, kalhyggen och liknande, Àr ett stort hot mot flyttfÄglarna. à rligen dör miljontals fÄglar under flytten. Faktorer som utgör stora pÄfrestningar pÄ fÄgelpopulationerna har alltid pÄverkat utvecklingen av fÄglars flyttningsbeteenden och flyttningsmönster.
NĂ„gra artexempel
[redigera | redigera wikitext]SilvertÀrna - Den mest extrema lÄngflyttande arten Àr vissa populationer av silvertÀrna, som varje Är flyttar mellan sina hÀckningsomrÄden pÄ arktiska öar till Södra ishavet dÀr vissa till och med rundar Antarktis. PÄ detta sÀtt fÄr silvertÀrnan uppleva fler soltimmar per Är Àn nÄgon annan fÄgel. Resan frÄn norr till söder brukar ta cirka tre mÄnader. DÄ vissa silvertÀrnor kan bli uppemot trettio Är gamla innebÀr det att de tillryggalagt ungefÀr 1 200 000 kilometer pÄ dessa flyttningar.
Eleonorafalk - Denna art har anpassat sig till att jaga flyttande fÄglar, och dess Ärsrytm Àr sÄdan att dess hÀckning infaller nÀr fÄgelstrÄken passerar och födotillgÄngen Àr som störst.
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- â Rachel Muheim (2004) Magnetic orientation in migratory birds, Lunds Universitet, ISBN 91-7105-197-X
- â Brutus Ăstling, Susanne Ă kesson (2009) Att överleva dagen: om fĂ„glars sinnen och anpassningsförmĂ„ga.
- â HubĂĄlek, ZdenĂ»k (10 oktober 2003). âSpring migration of birds in relation to North Atlantic Oscillationâ (pĂ„ 3). Folia Zoologica "52": ss. 287â298. Arkiverad frĂ„n originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303222711/http://fox.ivb.cz/folia/52/3/287-298.pdf.
- â HĂŒppop, Ommo. âNorth Atlantic Oscillation and timing of spring migration in birdsâ. ss. 233â240. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC1691241/pdf/12614571.pdf.
- â Hur navigerar fĂ„glarna?, www.sofnet.org, lĂ€st 5 september 2013
- â LUM - Lunds universitet meddelar - nr 1 1998 4/2 08 Arkiverad 21 december 2004 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 Hialmar Rendahl (1925) Om flyttfÄglar, Bonniers smÄ handböcker i vetenskapliga Àmnen, sid:9-18
- 1 2 3 4 Tim Birkhead (2008) The Wisdom of Birds, Bloomsbury, USA, sid:21-22, ISBN 1-59691-541-2
- 1 2 3 4 Naturhistoriska Riksmuseet (2008) Varför ringmÀrka fÄglar? Arkiverad 27 november 2013 hÀmtat frÄn the Wayback Machine., lÀst 2011-03-29
- â White, Gilbert (1887) [1789]. The Natural History and Antiquities of Selborne. London: Cassell & Company. sid. pp. 38-39. OCLC 3423785. http://www.gutenberg.org/files/20933/20933-h/20933-h.htm
- â Nyheter för Allt om Vetenskap, december 2006, lĂ€st 4/2 08[död lĂ€nk]
KĂ€llor
[redigera | redigera wikitext]- Perrin, Jacques; Mongibeaux Jean-François, Ulfstrand Staffan (2003). FlyttfÄglar. Rimbo: Fischer & Co. Libris 9059834. ISBN 91-7054-968-0
- Nilsson, Anna (2007) (pÄ engelska). The problem of partial migration: the case of the blue tit. Lund: Department of Ecology, Animal Ecology, Lund University. Libris 10306873. ISBN 91-7105-245-3
Externa lÀnkar
[redigera | redigera wikitext]- Flyttningsekologi - Forskargrupp vid Lunds Universitet
- Max Planck Institute for Ornithology - Migration
- GBIF-Sweden - Se silvertÀrnans intÄg i Sverige vÄren 2006
