Hoppa till innehÄllet

Nordisk djurornamentik

FrÄn Wikipedia
Djurornamentik i tidig Salins Stil II pÄ förgyllt praktbetselbeslag frÄn tidiga vendeltiden, funnet pÄ Gotland. Sena 500-talet.
Djurornamentik i Salins Stil III pÄ förgyllt spÀnne frÄn sena vendeltiden, funnet pÄ Gotland. Sena 700-talet.

Nordisk djurornamentik Àr den stilart som prÀglade den skandinaviska konsten under tiden 400-1200 e.Kr., alltsÄ under folkvandringstiden, vendeltiden, vikingatiden och tidiga medeltiden. Banbrytande forskare pÄ omrÄdet har varit Bernhard Salin, Greta Arwidsson, Haakon Shetelig och Sune Lindqvist som etablerade den terminologi som hÀr följer. Före Är 1000 finns den nordiska djurornamentiken nÀstan uteslutande bevarad i form av smÄkonst i metall: smycken, vapendetaljer och rembeslag. Den Àr i regel extremt intrikat och omöjlig att förstÄ om man inte har tillfÀlle att studera föremÄlen mer ingÄende och lÀra sig formsprÄket.

Bernhard Salin skapade i sin Die altgermansiche Thierornamentik (1905) indelningen av djurornamentiken under folkvandringstid och vendeltid i stilarna I-III. Greta Arwidsson skapade senare i Vendelstile, Email und Glas (1942) stilarna A-E, som motsvarar Salins stilar II-III.[1]

Stilutveckling och indelning

[redigera | redigera wikitext]

Med början i nydamstilen ca 375 försÄgs metallföremÄl med stiliserade kantdjur efter provinsialromersk förebild. Omkring 450 formulerade man Salins Stil I dÀr djuren kröp in pÄ föremÄlens ytor och formade tÀta mattor av sönderstyckade bitar.

Vid vendeltidens början omkring 540 kom Salins Stil II (Arwidssons stil A-D) dÀr djuren Äter blev förenade till hela kroppar och flÀtades in i varandra till flÀtbandsornamentik, entrelac. Detta stildrag levde sedan kvar till djurornamentikens slutfas under 1100-talet.

Salin tÀnkte sig en utvecklingslinje frÄn stil I till stil II, och att stil II ersatt stil I dÄ upplösningen gÄtt sÄ lÄngt att man inte lÀngre kunde begripa stilen. Det mesta tyder dock pÄ att stil II uppkommit pÄ kontinenten hos franker och allemanner och dÀrifrÄn spridit sig bland övriga germaner.[1]

Stil A Àr en stil frÀmst kÀnd frÄn pressbleck, med ett karaktÀristiskt mönster av en enkel bandflÀta med nedhÀngande djurhuvuden. Den förekommer frÀmst under 500-talet.[1]

Stil B Àr den typiska varianten av Salins stil II. FöremÄlen Äterger en rad djurhuvuden i rytmisk upprepning, infogade i ett vÄgband. Man fogar Àven in djurhuvuden och ben i komplicerade flÀtband. Den förekommer under 500- och 600-talen.[1]

Stil C kÀnnetecknas av hela djurfigurer, ofta i trektantiga formationer och insnÀrjda i ett fint flÀtverk. Stilen förekommer frÀmst under början av 700-talet.[1]

Stil D kÀnnetecknas av bandformiga djur som lagts i 8-formiga slingor. Stilen hör frÀmst hemma under 700-talet.[1]

Medan Stil I och II fick stort genomslag pÄ kontinenten var Salins Stil III/(Arwidssons stil E) under 700-talet endast en skandinavisk angelÀgenhet. Den kÀnnetecknas av fÄgelfigurer och lÄnga vegetativa flikar. Omkring Är 800 hade en skandinavisk version av den kontinentala Tassilokalkstilen en kort blomstring och kallas Stil F.

Med vikingatidens början ca 790 kom ett banbrytande nytillskott till konsttraditionen under pÄverkan av karolingisk missionÀrskonst: nu tÀcktes föremÄlen av gripdjursstilen, mattor av smÄ gubbar eller katter som klÀnger fast i varandra med alla fyra tassarna, exempelvis pÄ Osebergsskeppet. Mot sena 800-talet kombinerades gripdjuren med snörmakeriornamentik i borrestilen, som karakteriserar smyckena frÄn Birka. Den förblev populÀr in mot 900-talets mitt dÄ den avlöstes av de mera flÀtbandsinriktade danska hovstilarna mammenstilen och jellingestilen.

1000-talets ledande skandinaviska konst tillkom frÀmst i kristnade miljöer och prÀglas först av ringerikestilen med rika flÀtade flikar och efter 1050 av urnesstilen, som ocksÄ kallas "runstensstilen" eftersom den Àr vanlig pÄ sena runstenar exempelvis i Uppland. Den prÀglas av lÄnga ormlika drakar med profilsedda huvuden, nosflik och mandelformade ögon. NÀr urnesstilen föll ur modet under sena 1100-talet övergav nordborna i stort sett sin inhemska konsttradition till förmÄn för kontinental romansk konst, en stilpÄverkan som syns redan pÄ de sista runstenarna.

Som folklig stil levde dock djurornamentiken kvar lÀnge. Exempel Àr Ullkorgen frÄn RÀttvik, daterad till 1200-talet. Ett mycket sent exempel Àr Saulandsstolen frÄn Sauland, dekorerad i gripdjursstil och daterad 1571. Den yngsta Ärsringen i stolen hÀrrör frÄn 1510.[2]

Den nordiska djurornamentiken blommade sedan Äter upp för en tid under nationalromantiken.

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 5 6 Vendeltid - Vendeltidens ABC, Jan Peder Lamm
  2. ↑ Kubbstolen frĂ„n Sauland, Sune Lindqvist och Ebba Hult De Geer, Fataburen 1939

Tryckta verk

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nordisk_djurornamentik&oldid=51037067”