Parmenion
 |
Den hÀr artikeln behöver fler eller bÀttre kÀllhÀnvisningar för att kunna verifieras. (2021-02) à tgÀrda genom att lÀgga till pÄlitliga kÀllor (gÀrna som fotnoter). Uppgifter utan kÀllhÀnvisning kan ifrÄgasÀttas och tas bort utan att det behöver diskuteras pÄ diskussionssidan. |
Parmenion (grekiska: ΠαÏÎŒÎ”ÎœÎŻÏÎœ), född cirka 400 f.Kr., död 330 f.Kr., var en betydande makedonsk general i Filip II:s och Alexander den stores tjĂ€nst.[1]
Parmenion genomförde redan 356 f.Kr. segerrikt ett krig mot illyrerna och anvÀndes sedan av Filip II i mÄnga viktiga militÀra och politiska uppdrag. Vid mordet pÄ Filip II var han en etablerad general i den aristokratiska eliten.
Parmenion och Attalos
[redigera | redigera wikitext]336 f.Kr. sÀndes Parmenion tillsammans med Attalos och Amyntas över till mindre Asien för att bland grekerna dÀr förbereda det kommande kriget mot Persien, som Filip tÀnkt genomföra och som nu skulle genomföras av Alexander.[1] En av de första ÄtgÀrderna som Parmenion tvingades göra i Alexanders tjÀnst var att lÄta avrÀtta Attalos. Attalos systerdotter Kleopatra hade gift sig med Filip och fÄtt en son, som i framtiden skulle utgöra ett hot mot Alexander. Hela familjen röjdes dÀrför ur vÀgen.
Parmenion och Alexander
[redigera | redigera wikitext]Bland de fÀltherrar som följde med Alexander den store till Asien hade Parmenion den frÀmsta platsen genom Älder, rang och att han stÄtt Filip nÀra.[1] Som sÄdan var Alexander mer eller mindre tvungen att lyssna pÄ honom och ta honom pÄ allvar. I förhÄllandet mellan Parmenion och Alexander tycks dock med tiden en viss spÀnning ha uppstÄtt, och det var lÄngt frÄn alltid som Alexander i slutÀndan gjorde som Parmenion föreslog.
Parmenion brukade vid alla tillfÀllen föresprÄka pÄ en försiktig krigföring.[1] Vid ett kÀnt och ofta Ätergivet tillfÀlle, dÄ den persiske storkonungen Darius III sÀnt ett fredsförslag till Alexander som gick ut pÄ att han skulle fÄ stora rikedomar och halva det persiska riket om han accepterade att sluta fred, rÄdde Parmenion Alexander att göra detta. Alexander svarade dÄ att det skulle han, om han vore Parmenion, men han var Alexander.
Parmenion förde befÀlet över det tungt utrustade fotfolket (falangen). I de stora fÀltslagen förde han vanligen befÀl den vÀnstra flygeln.
I slaget vid Gaugamela hamnade Parmenion som ledde vÀnsterflygeln i besvÀr dÄ perserna till antalet var mycket överlÀgsna, situationen redde dock ut sig dÄ makedonierna pÄ den andra flanken hade drivit ivÀg perserna och Alexander fÄtt besked om Parmenions kritiska situation. Slaget vanns och makedonierna kunde triumferande marschera in i Babylon.
Parmenion och Filotas anklagas för konspiration
[redigera | redigera wikitext]NÀr Alexander drog ivÀg pÄ fÀlttÄg mot österlandet och Baktrien (mot nuvarande Afghanistan) lÀmnade han kvar Parmenion med sina trupper i de centrala delarna av det persiska riket. Parmenion var dÀr stÄthÄllare i Ekbatana.[1] SkÀlet till detta har det spekulerats kring, förmodligen var Alexander trött pÄ att behöva ta hÀnsyn till Parmenion. Alexanders stegrande sjÀlvgodhet och tilltagande storhetsvansinne gjorde att han tycks ha försökt röja de mest framtrÀdande makedonierna ur vÀgen. I detta ljus bör man nog se de anklagelser som riktades mot Parmenions son Filotas, som ocksÄ var en av de framtrÀdande generalerna, en av de sÄ kallade beridna kamratkrigarna vilket var en skara makedoniska elitkrigare. Filotas pÄstods vara delaktig i en konspiration, beviset för detta skulle vara att han kÀnde till att det förekommit mordplaner pÄ kungen utan att tala om det. Det Àr dock inte otroligt att Filotas helt enkelt inte trodde pÄ de rykten han fÄtt höra och dÀrför inte omtalade dem.
Alexander gjorde sig hÀr av med en person som kunde vara besvÀrligt ifrÄgasÀttande. Filotas avrÀttades genom att man kastade spjut mot honom. NÀr detta var gjort kunde Alexander inte lÄta Parmenion leva, detta i princip oberoende om han skulle varit delaktig i nÄgon komplott eller inte. Parmenions rykte, hans tillgÄng till tusentals soldater och det faktum att han hade mycket nÀrmare till den kungliga skattkammaren i Babylon Àn Alexander, gjorde att han mÄste mördas fortast möjligt. Uppdraget gick till en annan av det gamla gardet, en av Filips generaler och vÀnner Polydramos. Vid ett besök hos Parmenion i Ekbetana höggs den intet ont anande 70-Ärige mannen ihjÀl, hans tid under Alexander började med att han tvingades mörda en kollega; nu var det hans egen tur att bli mördad dÄ han blivit alltför obekvÀm.
