Sista timmarna på Gotland... innan färjan gick!

Vi checkade ut på måndagen den 14 september klockan 11.00. 

Färjan tillbaka till Nynäshamn skulle inte gå förrän 16.30, så vi hade några timmar kvar på Gotland.

Solen sken från en klarblå himmel och vi kände mest för att ta dagen som den kom. 

Ingen stress, inget avancerat... bara njuta av våra sista timmar.

Så kom jag på det: Lummelundagrottorna! 

Det var säkert 50 år sedan jag var där senast. Tänk vad tiden går! 

Vi åkte dit, fulla av förväntan och med lite nostalgiska känslor. Men... stängt!

Jaha! Där försvann den planen.

Det fick bli en spontansväng istället och vi hamnade vid Krysmynthagården, 

som ligger otroligt vackert vid havet. Där strosade vi runt bland alla örter och växter. 

Det doftade gott överallt och det var ett sådant där ställe där man 

går omkring och känner att man borde ha en stor köksträdgård hemma.

Jag gick runt bland mynta, timjan och salvia och tänkte: Det här skulle jag också kunna odla! 

Sedan kommer man hem och verkligheten gör sig påmind... 

och basilikan överlever ungefär fjorton dagar. 

Men mysigt var det!

Se här nedan... salmbär... eller blå hallon som man även kan säga.

Med hem kom en burk gotländsk honung, en burk med ramslökspesto och en med salmbärssylt.

Efter det åkte vi vidare ner mot Snäck. 

För den som minns 80-talet väcker namnet kanske en del minnen. 

Då var det ett populärt hotell och lite av en Mallis-look-a-like. 

Sol, semester, party och känslan av att man befann sig betydligt längre söderut än man faktiskt gjorde.

Idag ser det förstås annorlunda ut. 

Det gamla hotellet är mer som ett bostadshus och nya hus har vuxit upp runt omkring. 

Men det är alltid roligt att komma tillbaka till platser man minns från förr och se hur de förändrats.

Vi fortsatte ner till den lilla båthamnen Flundreviken. Där var det så lugnt och fint. 

Stilla vatten, varmt i solen och inte mycket annat att göra än att bara stå där och njuta en stund.

Precis så ville vi ha vår sista dag på ön.

Sedan bar det av tillbaka till Visby. 

Då var vi väldigt kaffesugna... så vi hamnade på Fiket, precis vid ringmuren.

Där blev det en cappuccino och en milanostång.

Och milanostången… ja, den är ju lite av min akilleshäl. 

En riktig klassiker på fina konditorier... mördeg och mandelmassa i kombination. 

Kan det bli bättre? Knappast, om ni frågar mig. 

Jag är tydligen väldigt lätt att övertala när mandelmassa är inblandad. 

Sedan var det dags för lunch på ett av våra favoritställen... Saluhall & Bar. 

Där har vi ätit flera gånger tidigare och det är alltid lika trevligt att komma tillbaka.

Vi kunde sitta ute i solen och njuta, vilket kändes som en riktig bonus så här i september.

Och lunchen då?

Herregud så gott!

Vi åt pasta bolognese, men inte vilken bolognese som helst. 

Den var gjord på långkok av lamm och var så där mustig och smakrik 

att man nästan önskar att portionen aldrig skulle ta slut.

Det var nog bland den godaste pasta bolognese vi har ätit.

Men så började vi förstås snegla på klockan.

Och där kom den där välbekanta känslan… Oj, nu måste vi nog åka!

Det är märkligt det där. När man har tråkigt går tiden långsamt, 

men när man har det riktigt trevligt verkar klockan ha fått turbo.

Så plötsligt var våra sista timmar på Gotland nästan slut.

Vi hade hunnit med lite av varje... en stängd grotta, örtkryddor vid havet, 80-talsnostalgi, 

en stilla båthamn, cappuccino och milanostång och till sist en fantastisk lunch.

En väldigt bra avslutning på några fina dagar på Gotland.

Nu väntade bara färjan tillbaka till Nynäshamn.

Hej då Gotland... vi ses säkert igen! 

Trevlig söndag, hoppas att du min kära läsare har haft en fin helg!

Kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig)

Söndagen den 13 september...

Kära vänner! Här kommer en liten tidsresa tillbaka till Visby och sommaren 1976. 

Nedan, en gammal diabild som jag har fotograferat av... och plötsligt är jag 13 år där igen.

Jag i mina alldeles nya Levi’s-jeans och med en hel bunt franska ELLE under armen. 

Jag minns fortfarande hur överlycklig jag var!

På bilden går mamma bredvid mig. 

Hon brukade ofta ha en snusnäsduk knuten om håret... ja, det var faktiskt mode då! 

Framför mamma, med sitt långa bruna hår, går min svägerska Madde.

Där jag köpte jeansen låg det ett gäng exemplar av franska ELLE på ett bord. 

På den tiden, 1976, fanns ELLE bara i fransk upplaga. 

Bara att få syn på tidningarna gjorde mig alldeles lycklig. 

Tjejen som jobbade i boutiquen var så snäll och gav mig några stycken.

Nya Levi’s och en bunt franska ELLE... vilken lycka! 

Så mycket 1976 i en enda bild. Kläderna, håret, tidningarna och framför allt känslan.

Och tänk att en gammal diabild kan väcka ett minne så tydligt efter alla dessa år.

Fina minnen. Sådana man gärna plockar fram ibland. 🌹

En söndag på södra Gotland🌿

Söndagen den 13 september var det valdag. 

Maken och jag hade redan förtidsröstat, men nog var vi ändå lite nervösa. 

Det var verkligen en nagelbitare och vi gick och funderade på hur det skulle bli.

Vi började dagen med en lång frukost. 

Utanför fönstret regnade det lite smått, men det var varmt i luften. 

Sedan bestämde vi oss för att ge oss ut och styrde bilen söderut på Gotland.

Det var mulet men vackert. Vi körde genom den ena lilla byn efter den andra 

och jag kunde inte låta bli att lägga märke till alla dessa fantastiska kyrkor. 

Nästan varje by hade sin stora, gamla medeltida kyrka.

Det är hisnande egentligen. Kyrkor som stått där i 700–800 år.

Sedan fortsatte vi söderut, ända ner till Hoburgsgubben.

Och där stod han.

Hoburgsgubben... Gotlands alldeles egna profil i sten. 

Man kan ju undra hur många generationer som har stått där och tittat på honom och tänkt: 

Jodå, visst ser han ut som en gubbe!

Några tyskar och holländare hade också hittat dit. 

Vi stod där tillsammans och tittade ut över havet och på den märkliga klippformationen. 

Alla hade kommit långväga för att beskåda en gotländsk gubbe 

som egentligen bara står där och ser ut som han alltid har gjort.

På vägen tillbaka stannade vi till på ett ställe där vi kunde se Stora Karlsö ute vid horisonten. 

Havet låg framför oss och där borta skymtade ön.

Och då kom ännu en liten tidsresa.

När jag letade bland mina föräldrars gamla diabilder hittade jag en från 1975. 

Där står jag, tolv år gammal, framför Stora Karlsö med håret fladdrande i vinden.

Det är något speciellt med gamla fotografier. 

Plötsligt möter man sig själv, precis som man såg ut en gång. 

Tolv år, vind i håret och hela livet framför sig. 

Och nu, många år senare, står jag på samma ö och tittar ut mot samma horisont.

När vi var tillbaka i Visby hade vädret vänt. Solen sken och värmde riktigt gott. 

Det blev en promenad längs Ringmuren, och vi stannade förstås flera gånger 

för att beundra den vackra utsikten över Visby och Östersjön.

Och så hittade jag ännu fler gamla diabilder från 1975.

Där är jag igen, tolv år gammal. Och det jag fastnar för är förstås kläderna! Haha! 

Jag har en blus i indisk bomull i rosa och ljusblått... en blus som jag verkligen älskade. 

Den hade jag köpt här i Visby, i Boutique Kaktusblomman.

Tänk att jag fortfarande minns den.

Det är lite roligt egentligen. 

Jag har så många starka minnen förknippade med både natur och kläder. 

En vacker plats, ett plagg jag tyckte om, en tidning, en doft eller en viss känsla...

 och så sitter det kvar. Efter femtioett år!

De gamla bilderna betyder så mycket för mig. 

De väcker inte bara minnen av hur jag såg ut, utan också av vem jag var och vad jag tyckte om.

Och någonstans där inne finns hon fortfarande kvar.

Den lilla tolvåriga flickan med vinden i håret, 

som älskade vackra kläder, naturen och att upptäcka världen.

Hon finns kvar än!

Allt gott till dig min kära läsare!

Trevlig helg och kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig)