Jag kunde inte hejda mig

I jul har jag sparat valnötsskal och såna där innerväggar som inte går att äta i valnötterna.
Sen har jag suttit här och läst om hur man kan göra för att få färg ur dem.

Så för att förhoppningsvis få längtan att färga ur systemet har jag nu satt två plasthinkar med vatten, valnötter och ull i en garderob. I ena hinken ligger det dessutom en hästsko för järnets skull.

Funkar det så funkar det.
Funkar det inte så får jag väl värma lite och joxa.
Fast inte nu. För jag har andra saker som ska vara jätteviktiga och bli klara om några veckor.

God Jul!

Tomten har kommit lite tidigare i år till mig.


Först kom St Nicholas med mohair och angora, varav detta är ett prov på kidmohair.

Och så nu igår med doftande grå fårull.


Men mitt jullov infaller inte förrän i mitten av januari så jag får fortsätta längta efter (att göra något med) dessa mjuka klappar ett tag till.

En sån dag ...

Det var vad jag utbrast igår kväll när jag skulle lägga mig, precis som Oll-E i Pistvakt.

Då hade jag agerat spinnrockskurir och som tack för den tjänsten fått mohair från två getter och angora från en kanin.
Min erfarenhet av så luddigt garn har varit att det känns som att jag hela tiden har ett ludd som ligger tvärs över näsan. Men det har ju varit köpegarn (och det var länge sen för jag gillade inte den där känslan på näsan); nu är det förstås något Helt Annat när jag ska försöka pillra ihop luddet till garn, Helt Annat.
Den lyckliga spinnrocksägaren verkar inte ha någon blogg men väl en flickrsida.

Men jag fick förhållningsorder (som jag snabbt glömt detaljerna i) om i vilken temperatur man ska tvätta luddet så jag avvaktar ett tag. I julklapp har jag önskat mig en riktig termometer att ha till mina ullkonster. Sen så!

Naturligtvis ska det här finnas bra bilder på luddet. Men kamerabatteriet och det lilla ljus som dagen skänker var inte synkroniserade idag.

Dessutom fick jag ett bra besked i det ärendet som jag egentligen var ute och reste i.

När jag sen kom hem och läste Lottens hemlisbloggande julkalender, och ravelry, tills över midnatt så fanns en brasak till: Jag vann gårdagens utlottade t-shirt. Jag är så glad och mallig så det finns nästan inte!

Hur skulle detta kunna matchas?

Jo, med ett mejl idag: Nordiska museet vill ha ett av mina skolslöjdsalster på sin utställning!

(Dottern är modell på bilden jag skickade in.)

Nu äntligen så bloggar hon igen!

Efter att ha skrivit "varför tar det sån evinnerlig tid ..." bestämde jag mig för att tvinna ihop det tretrådiga.

Eftersom jag inte var riktigt säker på hur fantastiskt jag hade fingerspunnit trådarna beslöt jag mig för att ta satellitsländan för att tvinna. (Den är lätt och den är lätt att kontrollera.)



Singlarna lade jag i varsin burk där de helst skulle ligga kvar hela tiden, och det gjord de faktiskt också.



När man vindar upp garnet på satellitsländan så blir det nästan lika fint som på en turkisk slända.





Resultatet: 54 meter tretrådig tråd med 17 wpi.
Jag är nöjd och belåten.

Imorgon är det dags!

Eftersom det numera heter julkalender (och inte adventskalender som borde börjat i söndags) så innehåller alla kalendrar 24 luckor på något sätt.
Somliga i papper har små flikar som ska vikas ut för att man ska se vad som finns på pappret som är kistrat dikt an till det med flikarna.
Andra är utformade på andra sätt.

I år tipsar jag som vanligt om Lottens hemlisbloggarkalender och även om Sticka meras julkalender som också innehåller tävlingar.

Svt har två kalendrar, en för vuxna och en som vanligt för barn.

Finns det fler kalendrar?

Ny länk!

Jag vill be er uppmärksamma att jag har en ny länk här vid sidan: landslagsbloggen.
Sorry Lotten, det är inte basket den här gången.

Varför det tar sån evinnerlig tid ...

Jag har ju börjat spinna. Sägs det. Men just nu står rockarna still och drivsnörena är avlagda och det är "i väntan på"-läge. Väntan på vadå? Att ullen ska bli klar för spinning förstås! Och eftersom mina kompisar på Ravelrygruppen "Spinning in Sweden" hela tiden spinner den ena färgade ullen efter den andra i ett rasande tempo (i alla fall om man summerar alla deras prestationer och jämför sig med bara sig lilla själv) så vill ju jag också spinna färgad ull. Annars är det ju orättvist.
Och eftersom jag har "en himla massa ull" så är det ju onödigt att köpa annan ull så jag bestämde mig för att färga själv, som ni läst en del om i höst. (Men giftsvampfärgningen har jag inte vågat mig på än, jag ska nog skaffa mer saker som inte ska ingå i vanliga köksutrustningen.)

Hittills har jag färgat några kulörer:

Här är ett exempel på det. Men så måste man ju förbereda ulltussarna för spinnrocken också. Göra dem till såna här små kanelbullar:
Nej, man måste inte göra så. Man kan karda, det går förhållandevis fort. Men nu hade jag tänkt prova på en annan förberedelse: kamgarn. Jag har inte kammar och jag har nog inte tillräckligt långhårig ull heller, så jag gör "nåt liknande".

Jag tar en tuss.
Och så borstar jag den från ungefär mitten och utåt och sen vänder jag på tussen och så borstar jag åt andra hållet också. (Man kan "tesa" den lite i förväg: fördela den lite vidare i sidled så att säga.)
Nu har jag här en borstad tuss. När jag spann mitt första garn på den bruna rocken använde jag såna här tussar. Jag böjde dem på mitten över mitt pekfinger och drog lite där i vecket så att spinntråden så att säga utgick därifrån mitten. "Spinning from the fold" som det heter på engelska och dessvärre även på internetspinnarsvenska. Spinna från vecket är ett förslag.

Här kommer nu momentet som ska göra att det här ska påminna om kamgarn. Den rätt så parallellhåriga tussen dras ut i hårens riktning, förlängs så att säga. Man tar ett tag om tussen och så nyper man om änden och så drar man försiktigt ut änden. Men innan det håret lossnat från tussen (kanske att hälften dragits ut) så tar man ett nytt nypgrepp från samma ställe (räknat från andra hållet av tussen) Och drar ut mer. Och mer.

Till slut har man en väldigt lång tuss ... Jag brukar hålla upp den i motljus och försöka se till att den är någorlunda jämn i sin täthet.

När jag är nöjd så snor jag den lite. Garn håller ihop för att fibrerna är snodda, det samma gäller även för utdragna långtussar. Och eftersom jag inte ska spinna precis just nu utan spara den här tussen bland en massa andra så snor jag den lite så att den går att "nysta ihop" till en "kanelbulle.
(Håll ena änden av tussen mellan två fingertoppar och nysta "tussgarnet" runt de fingrarna. När tussen är slut: stoppa ner änden mellan fingrarna och "dra till lite".)

Men så blir det ju "restprodukter" i borsten. Och jag är en förfärligt snål människa med sånt som kan användas, så jag använder detta också. Det blir nämligen en hel del ...

Restullen som inte alls ligger snyggt parallellt som ullen i "kanelbullstussarna" ungefär gör spinner jag för hand. Och nu pratar vi bokstavligen. Jag drar ut lite ur en restullstuss och tvinnar det mellan tummen och pekfingret. Den uppnådda snodden/singeltråden lindar jag upp på ihopvikta toalettrullar. Ihopvikta för att det är lättare med ergonomin för vänsterhanden så.

När man spinner på rock eller slända så är det tråden och "trådsamlingen" som snurrar, men i det här fallet är det alltså den ospunna ullen som snurrar. Men den är ju inte så tung så tråden klarar av att vara väldigt tunn. På bilden här ovan är det nu dags att dra ut lite fibrer ur tussen för att sen ge dem ännu mer snodd och slutligen linda upp tråden på "spolen".

Tre såna här spolar har jag som jag har tänkt tvinna ihop till ett tretrådigt garn: en kardel lökgult, en kardel ofärgat vitt med lite grått (naturliga tussar) och en kardel blandade andra färger.
Kan man inte fraktalspinna/-tvinna så får man göra så gott man kan. Njae. Den här tråden är egentligen bara ett enda stort experiment: kan man göra ett garn av så tunna trådar eller blir det bara ett enda ludd som fluffar isär och gör en galen när man ska använda det?
Hur ser det ut med färgerna som möter varandra?
Det senare svaret har jag tänkt använda när jag sen ska köra "kanelbullstussarna" på en spinnrock. Sen nån gång. När jag har borstat alla tussarna (och färgat några kulörer till) och tvinnat ihop det här tretrådiga experimentet ...

Muffbeskrivning

En muff är ju vanligtvis ett rör i vilket man stoppar händerna, en från vart håll, för att värma dem.

Men så tänkte jag på den erfarenhet jag har av mina egna kalla händer och fossingar. Inte sjutton kan man värma en kall hand med en kall hand?
Så jag utvecklade modellen. Tänk Z. Men plattare.
Diagonalen i Z utgör en mellanvägg i muffen, så händerna inte behöver mötas och kyla ner varandra.

Sticka en "halsduk" i lagom bredd, tre gånger så lång som händerna/som du vill ha muffen djup.
Vik ihop halsduken som ett Z. Sy ihop de tre kanterna i var sida. Nu har du ett hål i var kortsida som du kan stoppa in händerna i.

Ojdå, glömde blogga

När jag råddade i wip/fo-listorna kom jag på att en sak inte kommit med i vare sig den ena eller den andra listan.
Så får det ju naturligtvis inte vara så här kommer en "rättelse".

Det här är en inomhusmuff för en person som sitter dragigt till på jobbet och som alltid brukar vara så kall om händerna. Så behöver det ju inte vara, tänkte jag och tänkte ut hur jag skulle kunna lösa det.

Garnet är hemspunnet. Vilken härva som var spunnen hur kommer jag inte ihåg.

... dörren stängs för näsan din ...

och det är inte bara roligt.
Ibland blir man arg på sin egen uppfinningsförmåga.
Varför ska jag krångla till det så in i Norden?

Jo, jag vet ju varför.

Ni får också veta närmare årsskiftet.

Bloggning på Lottens order:

Nog för att den är diskret placerad, precis bakom dörren man går in genom till duschavdelningen på simhallen. Och nog för att man känner sig som en skurk som i den miljön plockar fram en kamera.

Men får man skriva hur som helst bara för att det kanske inte syns?

Fly mig en vinter!

Inte nog med att jag har köpt nya vinterkängor iår. Nu är vantarna klara också.

Men varsch är snön?

Mössorna till Kongo

I juni skrev jag om projektet att sticka babymössor till Panzisjukhuset i Kongo.
Sen stickade jag i rask takt fem mössor och skickade iväg.
Inte bara jag stickade, det vällde in mössor, och koftor, och filtar.

Idag såg jag artikeln i Dagen som publicerades i mitten av september om mottagandet.

Den avslutas med

Boony Mobole berättade att många kvinnor som kommer till dem inte har några kläder att sätta på sin nyfödda bebis och sjukhuset har hittills inte haft någon möjlighet att köpa åt dem. Så det som finns är det som kommer genom donationer och sändningar från Sverige.
- Om man vill fortsätta sticka så vore det jättebra med kompletta babyset med mössa, byxa, kofta, sockar och gärna en filt, hälsade hon.
- Det kan vara kallt och fuktigt även i Afrika, en mössa hjälper en nyfödd hålla kroppstemperaturen, säger Elisabeth Hammarberg.

Nya tag

Om man nu inte är så himla bra på att färga så är det ju tur att man kan sticka tjocka vintervantar iaf. Nu när det snart behövs såna.
Mina förra stickade jag som OS-stickning vintern 2006 och förra vintern dömdes de ut som för slitna. (Så då tjyvlånade jag dotterns ena par som hon inte använde.)

Men nu är det dags för nya. Men jag orkade inte leta reda på nåt nytt märkvärdigt mönster eftersom jag eventuellt skulle ha stickat i mörker häromdagen. Så det får bli flugsvampsvantar den här gången.
Garnet är dubbelt garn av Filipuntos Alpalainen så med två färger blir det ganska gosigt.
Naturligtvis stickar jag båda parallellt, på magic loop. Men jag lärde mig av OS-stickningen att det är fiffigt att göra själva uppläggningen och några varv till på strumpstickor när det är så många saker att hålla reda på samtidigt.
Uppläggningen är av den stickade varianten. Men jag stickar inte i förra maskan utan mellan förra och förförra. Det sägs ge en starkare kant.

Fattar ni?

I somras hörde jag som sagt talas om att man kunde färga garn/ull med avocadokärnor. Men det behövs många kärnor, så jag började samla. Varje gång jag ätit en avocado så skar jag kärnan i mindre bitar och frös in i en gammal halvlitersförpackning som innehållit grädde. (Himla praktiskt med en stor öppning med skruvlock.) Och när den var full tömde jag ut den i en gammal brödpåse som fick ligga bakom gräddpaketet som fylldes än en gång.
Och oj vad jag längtade. Varje gång jag hackade en kärna och frös in så tänkte jag på den fina färgen som skulle hamna på min ull.

Så igår eftermiddag fick jag för mig att nu när jag har en liter kärnor ... nu är det dags!

För att jag skulle få maximal yta av kärnorna för färgen att tränga ut genom körde jag dem genom "morotsrivarjärnet" på matberedaren. Sen hällde jag på 1½ liter vatten och det blev en vacker färg på vattnet med en gång.

Sen vet inte jag hur det kom sig att vettet for ut. För jag var som vanligt alldeles nykter.
Men jag kokade badet i en timme. (Jo, för det har man ju gjort med alla andra bad hittills. Fråga mig inte varför jag inte läste några instruktioner. Det kan ha att göra med att de var på internet och det fanns inget internet i köket.)

När jag kom ut i köket mötte mig en förfärlig syn! Det hade bildats en korvstroganoff-färgad avocadokärngröt. En slemmig gröt.
Ingenting som på något sätt får en att hänfört hoppa jämfota och stoppa ner en massa ull i det.

Tre månaders drömmar och förväntningar åt fanders på bara en eftermiddag.

Så nu väntar tre nya månader innan jag kan göra om det. NEJ! Inte göra om det! Göra som pappa brukade säga: "om inget annat hjälper - läs instruktionerna!"

Så gör nu inte som musikläraren envist hävdar: Följ Alltid Cecilias Exempel. För ibland blir det så eländigt att man kan gråta åt det. Det gjorde jag.

avocadopremiär

Receptet så här långt:
1 dl småbitar av torkat avocadoskal (knappt 1 x 1 cm)
kokas upp i en liter vatten och får stå två dygn (med ett uppkok i mitten) i det vattnet. (Då är det bara 9 dl kvar.

Skalen silas av och de nio decilitrarna fördelas på två kastruller (en aluminium och en järn) och 25 g ull fördelas jämnt ner i de båda.

Utvärdering så här långt:
Ja, de har rätt de som säger att det går åt mycket avocadoskal. För hur lite ull ryms det egentligen i 9 dl som antagligen skulle kunnat vara ännu mörkare i färgen?
Det är svårt att hålla en jämn temperatur strax under kokpunkten när man inte har så mycket vätska, som dessutom absolut inte får koka in ...

Nå.
Jag "kokar" vidare ...
Edit:
det finns skillnad på den ullen som legat i färgbadet och den som bara är tvättad. Jo. Men inte är det så chockerande mycket kulör precis.
Så nu har jag dragit igång ett bad till:
1 dl mortlade avocadoskal
1 l vatten
½ kork ättika.
När det varit igång en timme så häller jag det över de andra baden.
Under tiden värmer jag dem långsamt.

Blog Action Day, om mat, about food

(In English below.)

Eftersom det här är en stickblogg kommer jag att ha en vinkling från sticknings sida om mat.
Stickning sker med nån sorts garn. Det finns många olika sorters garn, av många olika material. Ett av mina favoritmaterial, ja det mest älskade, är ull.
Ull kommer från får.
Får går ute i hagar och äter gräs och sly och löv och "allt sånt grönt" som de når. Det gör inget att marken i hagen är så stenig att man inte kan köra ner en plog utan att slå sönder den. Marken producerar ändå. I och med att de håller sly borta så håller de landskapet öppet. De är så nätta att de inte sliter så hårt på marken som större djur. De behöver inte heller lika mycket näring per djur och dag som ett större djur.

Förutom att få ull från får kan man få ost och kött och skinn. Man får alltså både slöjdmaterial och mat.

Angoragetter antar jag inte bara ger en bra ull utan även getost, även om de kanske inte är avlade på just mjölkproduktionsegenskaper.

Alpacka är ett annat djur som ger ull och som sliter måttligt på marken, då de har trampdynor istället för hårda klövar. Men jag vet inte om de ger något ätbart.

På senare år har man hittat på nya material. T ex kan man, håll i er, spinna garn av mjölk! Riktigt hur man behandlar mjölk för att få fibrer av den vet jag inte, men det låter inte så där väldans enkelt.
Det jag reagerar mest på är att man gör slöjdmaterial av mat. Hallå! Det finns folk i världen som väldigt mycket hellre skulle ha mjölk i sina magar än runt om. Och jag är dessutom övertygad om att de inte ens skulle få mjölken runt just sina magar. Den skulle hamna runt våra.

Man kan även fundera kring bomullsodlingar. Skulle man kunna ha odlat mat där? Tillsammans kan jag tro att det inte fungerar då de flesta bomullsodlingar är hårt besprutade med allehanda ämnen. Det kanske rent av märks i grundvattnet?

Och hur är det med de syntetiska materialen? Stör de matproduktionen?

In English:
This is a blog about knitting, so I will look at the issue food from that angle.
When you knit you use some sort of yarn. There are different kinds of yarn, of different materials.One of my favorites is wool, well, the most preferred. Wool grows on sheep. Sheep graze outdoors: grass, brushwood, leaves and "anything green" they can get to. A lot of stone in the ground so you can't plough is no problem, the land produces anway.
Brushwood away means a nice pastorale landscape. That is nice and very popular, at least in Sweden. They are so dainty so they make almost no harm to the ground, compared to heavier animals. Also, they don't need that amount of food per head and day.

In addition to wool, you can get cheese, meat and leather from the sheep. So you get both craft material and food.

Mohair goat, I guess, produce cheese besides nice "wool", even though you don't breed for the milk amount.

Alpacka produces wool and they have pads instead of cloven hooves. So they also walk without harming the ground. But I don't know if you eat them.

In recent years new materials are invented. For example there is yarn spun of milk! I'm not sure how you treat the milk to get the fibres but I don't think it seems very easy.
I am upset about doing this to high quality food just because you can. There are thousands of people who would like to have the milk in their bellys instead of wrapped around. (And I am pretty sure the milk yarn item will be wrapped someone else anyway.)

One can also think about cotton fields. Should it be possible to grow food there? I think no. The cotton is heavily sprayed and that wouldn't be healthy for the food. Maybe it is also so that chemicals goes from the cotton fields to the ground water?

How about the synthetic fibres? Do they disturb the production of food?

Hjälp mig!

Nu har jag varit ute och samlat in nån sorts svampar. Nej, jag lovar att jag inte plockar svamp så "slarvigt" om jag ska äta dem, men nu är jag ute efter färgningssvampar så då är det inte "så noga" med vad jag kommer hem med och vilka svampar de delar påse med på vägen hem.

Men detta till trots så skulle jag vilja veta vad det är för nåt. Så jag plockade fram svamp"floran", men inte blev jag någe klokare av det. Varken nyckeln eller fotobilderna är till någon större hjälp.

Sort nummer 1. Två bilder.

Oj. Jag ser att jag inte hade med linjalen på den här sorten. Den stora svampen är 9 cm hög och har en hattdiameter på 4,5 cm. Lägg märke till den tydliga "skurna" ringen halvvägs mellan fot och kant på skivorna. Den finns inte på den lilla svampen. Lika mycket mörkfux som nummer 2 är på skivorna är den här över hela sig.



Sort nummer 2. Den är den "rödaste" svampen, men den är inte alls så rödbetsröd som jag tyckte att den röda svampen var som jag plockade förra veckan (som jag inte har kort på). En mörk fux skulle man kunna säga om man tänker i hästtermer. Men nu när jag tittar närmare så är den här ljusare ovanpå hatten än skivorna inunder.


Sort nummer 3.


Sort nummer 4. Ungefär som nummer 3, men en ljusare sort. Om nummer 3 har mörka chokladskivor så har nummer 4 nougat.



Sort nummer 5. Den är grå i skivorna.



Sort nummer 6. Två bilder. Skivornas färg är närmare i den övre bilden. Rätt så gröngult från början men de har mörknat tills bilden togs.




Sort nummer 7. Vi har lite grand varit inne på pelargonspindelskivling, men den luktar inte mer än ... svamp? Och inte ens starkt. Den är ljusare än nummer 4. Det känns som att nr 3, 4 och 7 är tre sorter som borde vara näraliggande, men med olika starka färger, blekare med högre siffra.

Alla förslag, funderingar och gissningar är välkomna.

Blog action day

Den 16 oktober är det Blog Action Day igen.

I år handlar det om mat.

Undrar hur man kan få ihop det med stickning ...
Jo, det blir nog inte så svårt ...

empiri?

Ett experiment ska vara återgenomförbart sägs det. Det här med att färga ull ligger på gränsen ...

Överst till vänster är den första ullen jag färgade grå. Det var tvättad ull utan betning.
Den bredvid på översta raden är gårkvällens försök att göra likadan färgning:tvättad ull utan betning.

På nedre raden syns från vänster: otvättad ull som färgats och alunbetats samtidigt; tvättad ull som först alunbetats och sen färgats.

Alltihop färgat med lönnlöv i järngryta.

Färg och färg ...

Jag har blivit en samlare ... När jag var ute med hunden för ett tag sen så "låg det bara" pilbark som ramlat av pilarna i parken. Vem vet vad det blir för färg av pilbark? Hem och kolla! (Akta gråsuggorna bara!)




Svar: utan betning blev det typ ingen.


Men äppelkvistar har jag läst/sett ska ge en vacker gul färg!



Ja kanske om man tar vårkvistar. Om man inte betar garnet så blir det inte mer färg än så här. (Jag har alltså vid dessa tidpunkter inte ännu köpt något alun.)




När jag sen skulle göra äppelkaka så tittade jag lystet på de röda äppelskalen ... månne ...


Detta blev resultatet av röda äppelskal, järnpanna och några flisor gult lökskal som råkade passera ...




Sen gick jag och köpte alun. Och skaffade en stor påse lökskal. Och värmde ullen en timme i alun (fast alldeles för lite visade det sig, så då "sockrade" jag på mer när ullen var i färgbadet). Och hällde en del lökskalspad i järnpannan och en del i aluminiumpannan och en del var kvar i den rostfria. Och så värmde jag ullen i det en timme. Och så fick det stå och svalna över natten.


Och sen såg det ut så här! Nu börjar det hända grejer! Den översta raden är från järnpannan och de andra, rätt så identiska i färg, är från aluminiumpannan och rostfria pannan. Det syns kanske inte så bra digitalt, men i verkligheten har den undre radens ull en röd ton som saknas i den övre.


Jag har nu alltså investerat i två 19-kr-pannor på Erikshjälpen: en traktörpanna i järn och en stor aluminiumkastrull. Ska det kokas färgglada giftsvampar sen så tror jag att familjen är tryggare så ...

mer hemspunnet

Om jag jämför med de garner som presenteras på ravelrygruppen Spinning in Sweden så är det här inget garn att skryta med.
Det är inte precis homogent, likadant från början till slut.

Men det är mitt garn och det är det första jag spunnit på den bruna spinnrocken från Överkalix. Det är också första gången jag testat tekniken "spinning from the fold" som antagligen har en svensk term som jag gärna tar till mig om någon upplyser mig om den. Det är tvåtrådigt och sisådär 98 meter långt och ovägt.

När den ena spolen tog slut före den andra så gjorde jag så som mrs Petersson lärt mig.
Den återstående tråden lindar man runt handen enligt ett särskilt mönster (ovansidan handen - fram i handflatan - runt långfingret - tillbaka samma väg - fram i handflatan från andra hållet - runt långfingret - tillbaka samma väg - och sen var vi tillbaka från startpositionen). Sen vränger man loss handen och drar fram de båda ändarna. Sen sätter man ihop de ändarna med de som finns i det tvinnade garnet. Och så tvinnar man vidare och på slutet har man en vikt tråd och så blev all tråd tvinnat garn.
Någon annan gång ska jag försöka komma ihåg att ta bilder i det här stadiet.

Mer Wwsipday

Wwsipday, det betyder ju alltså då World Wide Spin In Public Day, eller på svenska "Världsvida spinnaoffentligtdagen".
Det var en del att meckla med innan vi kunde säga att vi var nöjda med möbleringen. Biblioteket hade ställt två bord till förgfogande och det kändes först alldeles tillräckligt, men vips hade vi belamrat tre bord. De tog fram spinnböcker och ställde dem på en vagn vid oss.


Och rätt vad det var dök det upp två såna här lappar! Tack så mycket!


En annan kompis till mig, Ingrid, engagerades till att ta en översiktsbild. Den kunde ha varit mer utzoomad, men nu är den inte det.


Det kom som sagt många och pratade och tittade. Och några provade själva.


Och medan hon sen övergick till spinnrockens mysterier så kom det ett syskonpar i 7-12 års-åldern och övade sig i sländspinning. De var väldigt idoga och flitiga, men med lite olika tekniker ... Tyvärr insåg jag inte att flickan slängde lystna blickar mot mrs Peterssons spinnrock förrän de var tvungna att gå.

(Om någon vet hur bilden ska fylla ut hela rutan, alternativt hur man får bort rutan så berätta!)

Wwsipday!

Jo, jag förstår. Ni börjar bli väääldigt otåliga och irriterade över den där människans oförmåga att uppdatera sin blogg med Väldigt Viktiga Händelser.

Idag äntligen tittade jag i min epost och såg bilderna som Maria-Thérèse på afiori hade skickat.
Så i det här inlägget blir det bara bilder av henne.


Här syns mrs Petersson i full koncentration på sländspinning.


Själv har jag fått nåt tjall på trå'n i nykalixrocken, men det var snart ordnat.


Här försöker jag snabbt förklara för Maria-Thérèse lite om linberedning (Ha! Som om jag vore nån expert!) med hjälp av mrs Peterssons ullkam som stand in för häckla.

Det var (tyvärr?) väldigt fint väder så det var nog många som var ute i trädgård eller skog istället för på biblioteket, men det kom förbi en del människor. Somliga ville bara titta och prata men några försökte sig också på konsten att spinna.

Bilder på sånt kommer i nästa inlägg för att inte blanda ihop bilderna.
De i detta inlägg är alltså fotograferade av Maria-Thérèse.

Färga ull

Häromkvällen fick jag för mig att jag skulle prova att färga ull. Eftersom min blick föll på en nedsågad liten lönn så provade jag det. Jag repade av bladen och näsan och lade dem i en kastrull. Och jag hackade kvisten i centimeterstora längder och lade det i en annan kastrull.

Sen fick de koka i vatten i en halvtimme. Jag tillsatte också en "skvätt" ättika.
Efter det sänkte jag värmen och lade i ullen i durkslag som jag sänkte ner i kastrullerna.



Så fick det stå i en halvtimme.
Sen lyfte jag upp durkslagen, tog bort en del av ullen och lät resten följa med i nästa steg: Jag hällde färgningsvätska ner i en järngryta och sänkte ner durkslaget där. Återigen en halvtimme.

Sedan lade jag alltihop på tork. Utom de tussar som fortfarande ligger i blöt i färgningsvätska (som varit i järngryta) i glasburkar för att se om det gör någon skillnad. Men de står i rumstemperatur.


Här syns resutltaten:
Översta raden från vänster: lönnblad + järngryta, lönnblad
Nedre raden från vänster: lönnkvist + järngryta, lönnkvist

Som referens finns en ofärgad ulltuss längst till höger, om än det finns lite grått i övre delen av de färgade tussarna.

Nu har jag sköljt tussarna och färgen lossnade inte av detta. Så då återstår att se hur färgäkta de är i förhållande till solblekning.

Jag lade märke till att dessa (i förväg tvättade) tussar blev rätt "frasiga" i konsistensen.
Färgen har också koncentrerat sig till den yttersta spetsen av tussarna,längst från klippet alltså. Det får mig att ana att de kanske hade blivit mer jämnt färgade om de hade varit otvättade, alltså haft samma(?) mängd lanolin i hela tussen.

En liten förvandling skedde även med mig. Nu tittar jag mig lystet runt efter växter: kan man t ex färga med kirskål? Det vore väl en ljuvlighet om man kunde ha nån nytta av dem mer än att äta, för hur mycket kirskål äter man egentligen?
Tänk om jag hade tid att utforska min omgivning i detta avseende!