God Jul och Gott Nytt ÅR!

 

 

 

 

Min fantastiska systerson!

Min begåvade systerson Max gick vidare till slutaudition i Idol från Falun, dit han kom efter att hans syster hade tipsat om honom. Tyvärr var det bara sekundkorta klipp idag i sändningen men hans audition i sin helhet finns här:

">

Märk väl att han är helt självlärd på gitarr!

Sååååå stolt!

Efter allt detta trevliga så kom dock söndagen med tragik.

Vi fick ett samtal som berättade att stora A:s gudmor, tillika makens kusin, hade gått bort. Hon blev bara 48 år. Det känns otroligt sorgligt och det är en tung tid som ligger framför oss. Lena och Peter växte upp tillsammans, de var båda ensambarn och familjerna uppgicks mycket när de var små och har fortsatt så genom livet. Min svärfars syster, som var Lenas mamma, gick bort för 7 år sedan så nu är det bara hennes pappa kvar.

Du fattas oss, Lena!

Hektiska veckor!

Förra veckan var helt hysterisk! Måndagen försvann ju till helgen så veckan blev lite för kort... På tisdagsmorgonen jäktade jag iväg till Arlanda för att flyga till Köpenhamn för ett möte, bara för att upptäcka att flyget är försenat 1 timme. Dock träffade jag Sören Fors, vilket var jättekul eftersom det var så länge sedan. Nåväl, framme på Kastrup ska jag möta upp en kollega från Oslo och en från Helsingborg för att gemensamt åka till kontoret i Köpenhamn. Efter diverse tågförseningar från Skåne så hittade vi i alla fall varandra och traskade iväg till Metron, som vi naturligtvis missade eftersom vi blev hänvisade till fel tåg.

Efter mötet åker jag till Malmö för att övernatta och träffa Mamak till middagen, tillbaka till hotellet i hällregn (utan paraply).

På onsdagsmorgonen åkte jag tillbaka till Kastrup för att möta upp två kollegor som kom från Stockholm för att sedan åka vidare med tåg till Nyborg Strand där vi ska ha vår kick off i augusti. Vi behövde reka stället eftersom vi ska flyga in 310 personer från Norge, Sverige, Danmark och Tyskland.

Tillbaka till Kastrup med tåget och flyg hem till Stockholm. Jag var väl hemma i Huddinge ungefär 20.00.

Hem, packa om - för att på torsdagsmorgonen vara med på lilla V:s dagisavslutning, den sista eftersom han börjar skolan till hösten. In på kontoret och jobba frenetiskt för att 17.45 ta tåget till Leksand för fredagens studentuppvaktning. Peter och barnen kom med bilen på fredagen.

Min systerdotter Filippa tog studenten i strålande solsken - allt var mycket trevligt och flöt på fantastiskt bra.

På lördagen stannade vi kvar och gick ner till badet, tänk att man kunde ligga i och bada i Siljan den 11 juni! När vi var klara och hade gått hem så hördes ett oroväckande mullrande i fjärran och på bara 20 min så bröt ett riktigt oväder ut - det åskade, blixtra och regnade så det stod härliga till och naturligtvis blev det strömavbrott, så det är ju tur att vi hade planerat grillmat.

Efter maten åkte vi hem och parkerade bilen hemma nästan på minuten 24.00.

Idag läggs Nina till vila

Idag läggs lilla Nina till vila i Gåsinge kyrka i kretsen av familjen.

Vi är med i tanken och därför tändes ett ljus kl. 11.00 i Adolf Fredriks kyrka. Jag satt en stund i den vackra kyrkan och samlade tankarna.

I eftermiddag har jag lovat barnen att vi ska åka till Huddinge kyrka så att de också får tända ett ljus till Nina..

Sov gott, lilla Nina och dröm vackra drömmar

Funderingar - hopp och förtvivlan

Jag sitter och lyssnar på den vackraste låten som finns - Kärleksvisan med Sarah Dawn Finer. Det finns så mycket hopp i den texten samtidigt som den är så sorgsen.

Men det är väl så - att livet är motsägelsefullt. I samma sak kan du hitta den djupaste förtvivlan och samtidigt en strimma hopp om att livet går vidare. Aldrig detsamma som tidigare men dock vidare.

Ikväll har jag pratat om både ljusa minnen, stark ilska mot orättvisan i att vänner tvingas gå igenom det allra svåraste som finns och sorgen i detsamma. Och det får mig att fundera - jag önskar å det innersta att jag aldrig tvingas uppleva det människor i min närhet går igenom just nu, men det får mig också att minnas saker som jag har pratat med andra vänner om. Vänner som förlorade kära i tsunamin 2004.

Jag kommer för alltid, från och med den 30 augusti 2002, att vara mamma. Oavsett vad jag utsetts för för prövningar så har jag från och med det datumet skaffat mig den viktigaste identiteten i livet. MAMMA.
Den 30 augusti 2002 hamnade min man, mina systrar, mina föräldrar och mina vänner ett steg längre ner på skalan. Den 23 september 2005 så trillade de dessutom ett pinnhål längre ner. Och det är väl så det ska vara - om mina barn inte går före ALLT annat, vad är jag få för människa?

Men, det får mig också att tänka - om man är MAMMA eller PAPPA och barnet eller barnen inte längre finns i livet - slutar man att var förälder då? Min svar är utan tvekan - ALDRIG!

I samband med tsunamin sa min vän: "det är märkligt, jag är mamma men har inga barn" och det är nog så.
Jag kan bara försöka att förstå vad man går igenom när man förlorar sitt barn, det är onaturligt att överleva sina barn, så är det bara. Och att hitta en mening i det ofattbara är fullkomligt lönlöst.

Våra vänner som nyss har förlorat sitt barn är nu MAMMA och PAPPA men har inget barn. Men vilket avtryck den lilla människan gjorde här på jorden! Det måste vara någon tröst i allt elände, någonstans tvingas man att leva vidare och den styrka som krävs av alla människor som ställs inför detta är för mig övermänskligt. Men man måste hitta styrkan att sträva vidare för om något gott skall komma ur en ofattbar tragedi så är man tvungen att hitta de ljusglimtar som man kan få tag i. För man kan inte låta en människas tid på jorden, om än alltför kort, vara förgäves.

Minns, gråt, skratta och prata så lever de vidare i våra hjärtan.

Lilla Nina, jag tror att du har roligt när du busar med mamma och pappa! Fortsätt med det tills de inte behöver det längre utan har styrkan att klara sig själva.

Du finns med oss alltid!

Sorg

De senaste veckorna har burit med sig fler tragedier i vår närhet än vad man mäktar med. Jag trodde att de värsta var våra stackars vänner som har råkat dubbelt illa ut - först ett inbrott där man tog ALLT förra året och så när allt börjar komma på plats igen så brinner grannradhuset ner och deras hus blir totalt rök- och vattenskadat! Men det visade sig att det var en bris...

En annan familj i vår närhet drabbades än värre.

I helgen gick deras dotter bort i sömnen, helt oväntat. Hon fick leva i precis 8 år. Under sitt liv fick hon utstå många sjukhusbesök och behandling, inte på grund av sjukdom utan på grund av sitt kroppsliga handikapp, men trots det så var hon full av livsglädje och hon älskade att ha människor omkring sig. Hennes ansikte lyste upp när man kom och framför allt när barnen kom. Hon hade turen att hamna i en fantastisk familj och när vi träffades så såg de till att hon alltid behandlades som vilket barn som helst. Var det påskäggsjakt utomhus så skulle Nina vara med precis som alla andra, böket med att köra en ståstol i terräng var ingenting för mamma Fia.

Nu gör vi vad vi kan för att lindra den bottenlösa sorg som hennes familj befinner sig i - det finns inget vi kan säga för att trösta - allt vi kan göra är att visa att vi finns och att hedra minnet av en mycket älskad flicka, så vi tänder ett ljus och minns den tappra, glada flicka som hon var.

Vackra lilla flicka, nu får du sova och jag hoppas du drömmer vackra drömmar!

Nina Zetterström 13 mars 2003 - 10 april 2011