Inte ens tÀnka det ska man om man bor i Rom.
Jag borde ha lÀrt mig det efter över 23 Är hÀr.
GÄng pÄ gÄng trillar jag dit.
Som igÄr.
Jag skulle bara köra till banken och sen ta en svÀng inom bokhandeln för att hÀmta ut sönernas nya skolböcker som jag bestÀllt.
Allt kalkylerat noggrant.
Trodde jag.
Hade inte tÀnkt pÄ att det var mÄndagmorgon efter en kvÀll med hÀllregn from Hell.
DÀremot hade jag tÀnkt pÄ att jag inte skulle gÄ hemifrÄn innan skolan tvÀrsövergatan slukat alla ungar och fÄtt förÀldrar i bil att försvinna ivÀg till jobbet sÄ att jag kunde komma i nÀrheten av min bil.
Gick dÀrför lugnt ut strax efter 8.20.
Banken öppnar 8.30.
Bilturen Àr kort och bokhandeln öppnar 9.
Ha, skulle vara hemma och kunna gÄ ut med hunden innan han hade hunnit blinka.
Trodde jag.
Bara.
Körde ut frÄn vÄr lilla gata, nuddade hörnet och ner pÄ stora gatan.
DĂ€r var det stopp.
I hicktakt tog jag mig sakta fram och undrade vadihelafriden som hÀnt.
Ringde mannen för att frÄga om det var absolut nödvÀndigt att Äka till just den banken och inte den som lÄg nÀrmast i stÀllet...
Det var det.
Han tröstade mig med att det var trafikkö överallt.
Precis överallt.
En timme senare och med ett vÀnsterben som hatade mig var jag Àntligen nÀra banken.
Bara att parkera dök upp i min skalle innan jag insÄg att brandmÀnnen som var pÄ plats inte var dÀr för skojs skull men för att ett trÀd rasat över en bil.
Brandbilarna upptog en hel del av platserna, men det var ju inte lÀge att diskutera med dem sÄ jag körde runt nÄgra varv för att sen klÀmma in min lilla bil i ett hörn.
FörsÀkerhetsskull betalde jag parkeringen trots att det inte fanns nÄgra linjer.
Trött pÄ att samla böter hoppas jag att denna lilla taktik ska ha varit fruktsam.
PÄ banken fick jag nÀsta chock; en kassa öppen och tolv personer innan mig.
Bara liksom sitta ner och förbanna att boken av optimistiska skÀl lÄg kvar hemma i vanlig ordning.
Om man nu Àr sÄ gammalmodig att man anvÀnder sig av checkhÀften sÄ fÄr man ta detta.
Att bankerna numera Àr underbemannade för att du ju faktiskt kan ta och anvÀnda kort eller kontanter eller trycka pÄ din dator.
Alla utom jag.
Nej, om det Àr tolv personer, tretton med mig, i kö sÄ betyder det vÀl att folk behöver fÄ trÀffa en livslevande mÀnniska som kan det dÀr med checker och annat.
Tiden sÄsade sig fram.
Klockan tickade dock pÄ.
Precis som min parkeringstid.
Optimist igen.
Trodde att bara en timme skulle rÀcka.
Till slut gjorde den det.
Precis pÄ pricken kunde jag sticka nyckeln i bildörren igen.
Inte heller vid bokhandeln var det lÀtt att parkera.
NÄgon hade stÀllt en bil lite snett och jag fick inte in min bredvid hur jag Àn försökte.
StÀllde min agila vid vÀggrenen med blinkande ljus.
Skulle bara hÀmta böcker.
Naturligtvis var det kö dÀr med.
Naturligtvis hade de krÄngel med skrivaren.
Som tur Àr har de en dator pÄ lagret ocksÄ och kunde dÀrför pilla fram min bestÀllning dÀrifrÄn.
NĂ€ra fyra timmar efter att jag begav mig av var jag hemma igen.
Hunden tog emot mig med glÀdje och talade genast om att han behövde gÄ ut.
Precis vad jag önskade.
Bara en lite hundpromenad.
Senare letade jag efter bilden pÄ trÀdet som lÄg över en bil, jag tog pÄ vÀg frÄn banken, men den Àr borta.
Kanske har det aldrig hÀnt.
Bara inbillning, liksom.
