Glädje

Igår prat om död och begravning som slöt med samtal om frukost vid sänggående. Så stora svängar gör vi här nu och det är väl tur det så vi inte bara fastnar i elände hela tiden, för vem orkar det. Vi skrattar ofta, låter ju inte klokt när man skriver det, men så är det. Vi kan inte bara grotta ner oss i sorg och elände, vi må njuta av glada och njutbara saker också medans det går. Frukost var det ju, jag sa att vi kan väl äta ägg i morgon (idag) till frukost. Det tog Stempen fasta på och när jag öppnade sovrumsdörren idag hörde jag pipet från spisen, den slogs på. Där stod han och kokade ägg med sådan koncentration, vågade inte göra nått annat för att missa tiden. Det är sådant jag blir så himla glad av, han vill så gärna göra nått för mig och få göra det själv. Vi borde nog lära oss att glädjas över små saker och inte ställa målen för högt.
Idag gick han med mig på lunchpromenad, inte riktigt så långt som vi brukar men han var med och det var vi så glada över båda två att han fixade. Sist han var med är 22 dagar sedan, så ni förstår det här var stort. Just nu sover han och jag ska gå och väcka honom nu, först ska jag knäppa på kaffebryggaren, den är laddad och klar.
Trevlig fredag

Jobbiga samtal

Ett par nästan helt klara, trådarna är sydda men de är inte tvättade ännu.

Storleken är 2-4 år. Personligen tycker jag de är lite väl smala. Men så fin modell, extra + för den.

Just nu är ett par "Rosensocka" på nålarna. Modellen är från Hermanna Stengård "Gotländsk sticksöm" 1925. Mönstret är från Yllet i Visby. Jag stickar i helt andra färger än vad som är skrivet, har bytt ut alla färger förutom det vita, man tager vad man haver som "Kajsa Warg" sa. Garnlagret behöver bantas och då gör man så här och man behöver ju inte följa mönster slaviskt heller. 

Vi hade bra tid med tjejerna och Charlie när de var hemma. Det är ett lugnt tempo som gäller och vi har spelat spel och pratat. Långa frukostar blir det och ibland känns det som vi bara sitter här vid bordet och äter och äter. Men att få hjälp med matlagning, hundrastning och bort dukning är guld värt. Att få prata med en annan vuxen, även om de är mina barn så är de ju vuxna nu, ja det gör så gott så det kan inte beskrivas. 

I tisdags när vi var på lasarettet för dropp och provtagning fick vi frågan om vi pratade om döden, hur vill du dö Stempen, hemma eller hur har du (ni) tänkt. Får väl medge att det hade vi inte pratat om. Även om det är och var jobbigt att prata om det så var det ett väldigt bra samtal vi hade där. Vi fick lite info som kändes tryggt och bra och som gör mig lite tryggare i sinnet. Så är ju sanningen den att Stempen är sämre, det går liksom inte att blunda för det heller. Vi vet att det närmar sig och ska det gå i samma rasande tempo som det gjort den sista månaden, ja då vet jag inte hur länge det tar. Vi hoppas ju på att få fira midsommar ihop, få fira vår bröllopsdag den 19 juni och kanske få en sista sommar. Det är tyvärr inte vi som bestämmer det bara, men just nu när jag ser min man stapla omkring på darriga ben, sitt eviga torkande på alla ytor med handen, fastna i saker med blicken och inte kunna ta sig ur det, att börja äta stående bakom stolen eftersom han glömmer att sätta sig, Att ställa ut några tallrikar på bordet kräver enorm koncentration för att inte glömma nått. Listan kan göras hur lång som helst, så är vår vardag men vi hoppas ju ännu på cellgiftet men vi vet ju också att det lika väl kan gå fort åt andra hållet nu. 

Ibland känns det helt ok, att jag är klar (om man någonsin kan vara klar) men ibland får jag nästan ångest för allt som händer. Ibland känner jag att jag vill gråta men det finns inga tårar och ibland rinner de bara ändå. Det finns inget rätt eller fel, man kan inte bestämma själv man bara åker med av farten. Tur jag har hundarna så jag kommer ut på promenaderna och får annat att tänka på. 

Nu ska jag försöka få honom med mig in framför tv så han sitter ner en stund och slutar torka på allt och kanske vi ska tänka om och öka dosen med cortison igen, han gjorde ju ett val att gå ner från 6 tabletter till 5 från igår och jag märker skillnaden. Men vi kan nog avvakta en dag till och se hur det är tror jag. Nu tv och stickning en stund innan sängen. 

Trevlig kväll

Ps Ewa, jag saknade er också, kram Ds

Lite tur och lite......

Hade lite tur för jag hittade en liten skvätt garn i samma färgbad och nu är sjalen färdigstickad. Verkar som all ork försvunnit på att slutföra grejerna nu, eftersom jag stickar klart och lägger in i en kasse bara i mitt pysselrum. Nåväl, det blir nog dagar framöver till sådant pyssel också skulle jag tro.

Jag har tankat lite energi denna vecka när Claudia varit här. Inte för att det märks nått precis men vi har ändå gjort en del saker. Hon ville så gärna lära sig göra saffranspannkaka så det gjorde vi i går och kommentaren var: var det så här lätt. Ja, för precis så lätt är det att göra. Så nu Borås, nu kommer det att dofta saffran lite oftare än vid julbaken hos er. :))

När vi ändå hade bak på schemat så bakade hon kladdmuffins också. Dessa är så supergoda och hon tar recept från nätet. Måste lära mig vart hon hittar det här så jag kan göra dem också.

Nu när sjalen var färdig så kunde jag ju få börja sticka ur boken:Eventyrvotter. Jag har gjort mitt val redan men Claudia ville välja nu när hon var hemma och så blev det. Stickar nu Nökken storlek 2-4 år. Det gröna är Sandnes Tove och det senapsgula är nog mitt egna gotlandsgarn som jag färgat. Fint blir det ihop i alla fall. 

Idag åker Claudia hem till sitt nya hem, jobb och pojkvän och vi får hem en ny enegiladdare, mer om det i ett annat inlägg. 

Trevlig fredag

Slutet nära nu

Blir lite lätt nervös nu när jag ser hur lite garn jag har kvar och hur många maskor det är kvar att sticka. Min första lösning i tanken var att sticka resten i det blåa garnet, men just nu kom jag på att jag har flera nystan men i ett annat färgbad. Tror inte det är så stor skillnad att det skulle märkas om jag måste ta av det.

Idag har vi varit på provtagning, resultatet får vi nog i morgon. Lite stressad blev jag när vi kom ut från sjukhuset och fick se all snö som fallit medans vi var där. Det är en väldans brant backe upp från sjukhuset och nysnö och runt 0:an gör det halt på vägen. Vi kom upp utan problem som tur var. Lite handling medans Stempen fick vänta i bilen, ( det går fortast så) innan vi åkte hem. Det här är det värsta vädret som hundägare, det går inte att gå ut utan att ha två snöbollar som hundar då. Tur de är så tålmodiga och klarar korta promenader de här dagarna. 

Nu skulle det tydligen komma mera snö i natt men sen hoppas jag det är nog och att det blir några minusgrader. 

Hur tänkte du nu????

Eftersom vi åkte in jag o Claudia idag för att byta hennes examenspresent passade jag på att gå på systemet också. Några flaskor vin och lite likör var tanken. Likör ska vara starkt enligt mig, inget sött här inte om det inte är i jultider förstås. Det blir ju ofta det gamla vanliga man köper, men idag stod en kille och frågade om vi behövde hjälp och det tyckte jag ju inte först men sen slog det mig, varför inte fråga om nått tips. Fick först tips på de gamla vanliga men så sa han "Fireball" och det hade jag ju inte hört om förr. Det är Whiskylikör med smak av kanel och det låter ju lite spännande. När vi kom hem undrade Stempen hur jag tänkte nu, skåpet är ju fullt med Whiskyflaskor och vi dricker ju nästan aldrig det. (en julklappsfalska varje år fyller snabbt på förrådet här) Men jag tyckte ju att det här är ju likör så det är väl lite annat. 

Vi har ändå hållit ett lågt tempo här, medans vi var på stan så fick Stempen vara hemma och prata i telefon och göra morgontoalett. Det var så kul att få sällskap på hundpromenaden idag och under tiden sov mannen sååååå gott så vi fick väcka honom efter en stund när vi kom hem. Som brukligt är spelade vi kort i stillsamt tempo. Hundarna har fått en liten lätt klippning av tovor, bra när jag kan få hjälp att hålla ett ben stilla så jag kan jobba lugnt. 

I övrigt händer inte så mycket här. Stickningen lider mot sitt slut, är på sista ledtråden och nu är det bara vanlig slätstickning tills maskorna tar slut. Därefter blir det nog några vantar igen, har redan hittat några ur den nya boken jag vill göra. 

Nu är det dags för kvällsmat och sen kvällspromenad med vovvarna. 

Trevlig måndag

Söndag

Idag var det skönt väder och det gillar både jag o hundarna när vi är ute och går. Förmiddagen gick åt till att städa av lite lätt. Claudia kommer i kväll så jag vill inte ha sådant att göra när hon väl är här. Stempen har väl försökt att göra nått också men det går så långsamt och han är mest i vägen hela tiden tycker jag. Jag vill ju ha lite tempo när jag gör saker och ibland har jag inte tålamod till att vara pedagogisk bara. Tur det är lite skidor ibland på tv så vi sitter ner och får den vilan i alla fall. Tycker annars att det känns som det är lite vimsigare idag och det kan ju vara det att hon kommer och längtan är stor, jag vet inte. Hoppas det så det blir en lugn och bra dag i morgon. Nu är det dags för kvällsmat så vi hinner få i oss lite innan jag åker till flyget för hämtning.
Ha en skön kväll

Kontrollerad

Tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, det är många kloka ord. Man får inte vara bitter bara lite besviken så är det.
Medans jag gjorde mitt inlägg igår ringde chefens fru och undrade om jag behövde ha nått handlat. Så gulligt och omtänksamt. Det är två mil mellan oss så det är ju inget man gör i en handvändning precis. Men jag sa att jag återkommer när jag verkligen behöver den hjälpen, när det inte går på nått annat sätt längre. För nu fungerar det ju ännu ganska smidigt.

Stempen hade sett att Hjorth och Rosenfeldt hade kommit ut med ny bok och ville ha den. Vi kollade på Ica Maxi i tisdags när vi var i stan eftersom de brukar vara snabba på att få hem nya böcker men de hade den inte och att åka in till själva city var vi inte så sugna på då. Vi kollade upp på adlibris och de hade den och då slog jag ju till med en ny vantbok också när vi ändå skulle beställa. Jag valde att inte betala porto för det tar ju bara ett par dar extra men kostar ju inget då. Döm om min förvåning när jag får ett sms på torsdagen när vi kommit hem från stan att den kommit. Två dar, det var snabbt det får man säga. I dag bestämde vi att åka in o hämta boken i Vibble som är vårt utlämningsställe. Första poliskontrollen för i år fick jag på köpet. Det var till att visa körkort och blåsa. Jo, jag fick grönt för fortsatt tur, men man väntar nästan att de ska hitta nått fel på bilen eller nått. Visst är det märkligt det där med poliser, bara man ser en bil eller så, så släpper man lite på gasen, precis som man inte kör lagligt jämnt, :))

I går sov Stempen en liten stund efter middagen, nu vet jag ju inte om det var det som gjorde att han faktiskt var lite piggare på kvällen, för det var han i alla fall. Jag såg lite i ögonen och märkte väl lite på honom att han inte var helt ok, men han hjälpte till med middagen och det var väldigt länge sedan det hände. Nu var det inget storslaget han gjorde, bara hade koll på köttet i stekpannan, men det är det där med ha ork och lust som är det viktiga. Jag tycker han ser piggare ut i dag också, men resultatet brukar komma på kvällen, Hjärntrötthet är jobbigt för oss som inte känner av sådant. 

Så var det dags att fika med honom eftersom jag redan varit på min promenad och han har sovit en liten stund. Det var riktigt skönt ute idag och jag hade gärna gått en lite längre promenad, men 30 minuter får duga, bättre än inget allts. 

Trevlig lördag

Du är så stark

I gårkvälls hoppade min rundsticka isär, hur kul är det? som tur var var det på det sista varvet av det slätstickade partiet och inte på spetsstickningen det hände. Så nu är det vanliga stickor som gäller framöver på den här stickningen.

Den lär bli väldigt mjuk o skön den här sjalen.

Idag håller de på att köra fram timmer här utanför. Vi hör men ser inget och hundarna, eller mest Bella är på tå hela tiden.

Ute är det - 10 grader så det är skönt att vi har en liten kamin och kan elda lite här. Igår köpte jag nya tulpaner igen, röda blev det och de är så fina. Det är ju en tradition här att byta tulpaner på torsdagarna ända till de slutar sälja dem. Vi behöver ju lite färgglädje så här års, eller hur?

Gårdagen slöt lite som i förgår, med en skakig man och synbart påverkad av sin sjukdom. Trots detta går han idag ner med dosen av sina cortisontabletter. Jag har nu påtalat att han bör nog sova middag varje dag. Ett tag gjorde han det en stund när jag gick med hundarna, men nu så håller han på med massa andra saker hela tiden. Så idag ska jag försöka få honom att lägga sig i sängen och sova medans jag går en promenad, håll tummarna att jag lyckas. Varför vill jag det här då? Jo, jag tror nämligen på vad läkaren Sofia sa när vi träffades i höstas, vila och motion är bra. Så ser jag ju skillnaden på honom när han sovit en bra natt också. 

Jag får ofta höra att: Du är så stark, Pytsan heller, jag är liten och så rädd så ingen kan ana. Men jag är bra på att ha koll, vara uppmärksam och läsa av. Men stark, nej inte ett dugg. Det är ju så att stå bredvid är jobbigt och man har ju liksom inget annat val än att vara där och bara finnas. Sökande av information, om hur det är för andra, är det ok att känna så här som jag gör, får mig att skriva själv också. Man är så törstande efter den informationen själv när man är i den här situationen så kan jag hjälpa nån annan genom att skriva så som jag själv blir hjälpt genom att läsa, då skriver jag. Sen kan jag ju bli ledsen av att det finns de som aldrig hör av sig, de som är nära och borde finnas där och säkert bara sitter och läser här i stället. För så är det, vi har fått nya fina vänner som verkligen ställer upp för oss nu, de vi trodde skulle finnas, ja de försvann eller så fanns de väl aldrig där som vi kanske trodde. I början ringde det hela tiden och folk välde in för att besöka. Nu ringer det allt mera sällan, det är i regel samma personer som hör av sig. Besöken, ja de slöt upp bara, det är bara de verkligt nära som kommer hit. Så är verkligheten, vi blir inkapslade mer och mera. 

Vi går i lugn takt här, kl är 11 och jag har inte fått på mig kläder ännu. Hundarna rastas i pyjamas på morgonen, vi bor ju på landet så vad gör väl det då. Men nu är det nog dags att göra sig i ordning för den här dagen som kommer att gå i ett lugnt tempo. Tror nog det är skidor på tv idag så vi kan nog vila ihop.

Trevlig fredag 

Vi ställde in resan

I morgon tar Claudia sin examen i Kalmar. Tanken har hela tiden varit att vi skulle åka dit idag och vara med i Domkyrkan i morgon och sedan äta lunch ihop. Förhoppningarna var att vi skulle kunna åka med henne till deras nya lägenhet i Borås efter och stanna några dagar med dem där innan hon börjar sitt nya jobb. Men vi har fått skippa det och så kom vi på en annan lösning, vi plockar hem henne i stället så vi får några dagar här ihop och så blir det.
Idag är jag glad att vi bestämde så för igår efter mitt inlägg blev det mycket sämre här. Jag behöver ju inte gå in på vad som händer men en grej var att han fick sådana skakningar i sin vänstra hand att han inte kunde få upp maten till munnen. Snabbt ändrade jag om för honom så han kunde äta bara med höger hand och helt plötsligt släppte spänningen. Men såklart fanns ju oron där för jag såg ju att det inte var bra så vi började prata om att öka dosen på cortisonet igen för att få ner svullnaden runt hjärnan. Idag, ja då mår han bättre igen efter en natt med bra sömn, så vi ändrar inte på dosen. Förhoppningsvis är det cellgiftet som börjar verka, jag hoppas verkligen att det är så. Den här berg o dalbanan är jobbig att vara i, att aldrig veta hur dagarna blir, oron för vad som ska hända, att alltid ha koll på minsta lilla sak.
Nu ska vi göra nått så vardagligt som att åka in och handla, en stor grej för honom även om det är en liten grej bara, så är vårat liv nu. Det behöver inte hända så mycket för att bli storslaget.
Trevlig torsdag

Dagarna rullar på

Här fick vi vinter och så blev det tö med ishalka och nu snöar det igen. Ja, det är inte kul med halkan, oron att man ska åka ikull är stor just nu. En redig vurpa har jag lyckats med och jag var så glad att jag inte bröt handleden då, det hade ju varit lyckat nu om man så säger.

Jag stickar på, ett gäng vantar ligger och väntar på att få trådarna fästa, men de får ligga där och vänta ett tag för jag har nämligen startat upp denna stickning. Jag ligger ju alltid långt efter alla andra, för den här mysteriestickningen kom väl ut 2014 om jag inte minns fel. Jag hade garn hemma så då var det ju bara att köra igång även om det inte var de färger jag skulle välja i första taget.

Min blir mörkblå i stället för rosa och vit i stället för grå, det blir säkert bra det också när den blir klar.

En kväll när jag var ute med hundarna domnade min ringtå, jag knölade på mig sockor sen men det blir trångt i stövlarna. Då fick jag en idé, varför inte bara göra sockar som sitter framme på foten. Det första paret blev för korta och gjordes om, men till slut blev det ett passande par. Första gången kändes det som jag hade hål i hälen, det kändes lite kallt alltså i början, men den känslan gick över fort och nu kan jag bara säga, gud så skönt det är med varma tår.

I måndags satt vi som klistrade framför tv´n. Programmet hann bara börja innan tårarna kom, alla dessa öden man får berättas för sig. Jag hoppas verkligen de hittar botemedlet mot denna folksjukdom. För visst kan man väl säga så när 1 av 3 drabbas. När jag fick höra hur forskaren Thomas Helleday forskade nu, då blir jag hoppfull för framtiden. 

Här går dagarna i maklig takt. Vi hade en lugn jul och nyår med ganska snabba förändringar för Stempen. Det var riktigt illa ett tag vid 13-dagen. Vi hade fått ett schema för cortison vid läkarbesöket i december, men han ville liksom inte börja med det eftersom biverkningarna är jobbiga. Men den 6 januari startade han och en förbättring kom relativt snabbt. I måndags togs det nya cellgiftet, 5 piller på en gång och uppehåll sen i 6 veckor. Nu blir det provtagningar varje vecka för att se hur kroppen klarar av dessa. Vi håller tummarna för att de verkar på tumören och att han blir lite bättre också. Nu känns det som jag är ensamstående mamma med en 3-åring. Kan men förstår inte riktigt sina handlingar, fastnar lätt i saker, ( inte bokstavligt fastnar) allt tar sååååååååå lång tid. Det finns ingen huvudvärk som många tror att alla med hjärntumör har och det får vi väl vara glada för i allt annat elände. Men talet påverkas, glömmer ord, stoppar mitt i en mening och det övergår till ett stammande. Men allt detta är småsaker, det kommer att bli värre framöver nån gång det vet jag ju. 

I allt detta fick jag veta att jag kommer att bli uppsagd också. Det blev väldigt jobbigt ett tag, men så bestämde jag mig för att se det som en möjlighet, en möjlighet att få göra nått totalt nytt, att vidga mina vyer, få tid till att träffa mina barnbarn, hälsa på Claudia lite mera nu när hon flyttat till Borås. Ja, den bra sidan överväger den tråkiga, det gäller bara att sätta för och emot och läsa av resultatet. 

Men ännu har inget hänt och jag har ju 6-månaders uppsägningstid, vem vet vad som händer under den tiden. 

Nu ska jag fika med mannen och se lite skidskytte. Ute snöar det ordentligt så det känns som en helt ok grej att få göra så här dags. 

Trevlig onsdag.

Ps. Tack för alla hälsningar, de värmer så gott. Ds