Futhark
Futhark eller fuĂŸark[1] (med yngre runor: á áąáŠáŹá±áŽ) Ă€r namnet pĂ„ en mĂ€ngd runrader eller runalfabet (uppsĂ€ttningar runor) som följer en sĂ€rskilt följd och inleds med runorna FĂ€, Ur, Törs, Od, RĂ„der och Kön (namn per Johannes Bureus), vilket gĂ€ller för samtliga runrader frĂ„n första Ă„rtusendet med mera.
Ursprunget för âfutharkenâ, liksom för runorna sjĂ€lva, Ă€r okĂ€nd men de fanns redan sĂ„ tidigt som 100-talet efter Kristus.[2] De brukades ursprungligen av alla nordeuropeiska germanfolk men kom att avvecklas till förmĂ„n för det latinska alfabetet genom det första Ă„rtusendet i takt med kristianiseringen för att slutligen bara överleva i Skandinavien.[3] Redan pĂ„ 300-talet ersattes runor inom gotiskan av det inhemska grekbaserade gotiska alfabetet. I Britannien började runskrift troligen ersĂ€ttas av latinsk skrift som statligt skriftsprĂ„k redan pĂ„ 700-talet och pĂ„ 1000-talet slog latinsk skrift igenom som statligt skriftsprĂ„k i Norge, Island och Danmark. Sist ut var Sverige under 1100-talet.
Privatbruk av runor överlevde i nĂ„gra hundra Ă„r efter statsskiftena; i Britannien inpĂ„ 1000-talet och i Norden inpĂ„ 1300-talet. I Sverige brukades runor lĂ„ngt efter att staten gĂ„tt över till latinsk skrift, igenom medeltiden och in pĂ„ tidigmoderna tiden var de i bruk hos mĂ„ngen gemene man. I Ălvdalen anvĂ€ndes runor lĂ„ngt in pĂ„ 1800-talet och Ă€nnu under tidigt 1900-tal fanns dĂ€r Ă€ldre mĂ€nniskor som kunde lĂ€sa och skriva runor.[2]
Etymologi
[redigera | redigera wikitext].jpg)
Futhark Ă€r belagt i svenska sprĂ„ket sedan 1876 och Ă€r bildat i analogi med ordet âalfabetâ (som Ă€r bildat av de tvĂ„ första bokstĂ€verna i det grekiska alfabetet: α alfa, ÎČ beta)[2] efter den ordningsföljd som alla forntida ârunraderâ börjar med â Ă€ldre runraden: á áąáŠášá±áČ (âfuĂŸarkâ); anglofrisiska runraden: á áąáŠá©á±áł (âfuĂŸorcâ); yngre runraden: á áąáŠáŹá±áŽ (âfuĂŸÄ rkâ), med andra ord runföljden: á fĂ©, áą Ășr, áŠ ĂŸurs, áš/á©/Ꮰóss, á± reiĂ°, áČ/áł/Ꭰkaun, hĂ€r angivna med fornnordiska standard-namn.[5] Runorna Ăłss och kaun skiljer sig smĂ€rre mellan de olika futharkerna vad gĂ€ller glyf, ljudvĂ€rde och translitteration men Ă€r etymologiskt samma teckenordning varför ordet homologerats som futhark. Runrad avser hĂ€r uppsĂ€ttningar samlade runtecken ordnade pĂ„ hĂ€vdvunnet sĂ€tt, ej runslingor.
Ordet futhark betyder allmĂ€nt runrad eller runalfabet, oavsett ordningsföljd,[5] men det kan Ă€ven avse runrader som sĂ€rskilt följer den forntida fuĂŸark-ordningen, dĂ€r runrader som följer den latinska ordningen ABCD.. (och sĂ„ vidare), dĂ„ istĂ€llet sĂ€rskiljs som ârunalfabetâ, exempelvis som den medeltida och dalska runraden. Ibland sĂ€rskiljs runraderna efter deras vardagliga translitteration pĂ„ futhark-ordningen: futhark för den Ă€ldre runraden, futhorc för den anglofrisiska runraden och futhork för den yngre runraden.
Begreppet futhark eller dito kan ha brukats under förhistorisk tid dĂ„ en anglosaxisk brosch hittats med den anglofrisiska runtexten á áąáŠá©á±áłá·ááȘá«á, 'FUĂORCGLAĂE', pĂ„ engelska transkriberat som fuĂŸorc-glaye (jĂ€mför svenska dĂ€r âglaĂ€eâ fungerar fonetiskt), dĂ€r efterledet Ă€r en dialektvariant av fornengelska: gleaw med betydelsen âkunnig, skicklig, smidigâ, vilket tolkats skriva ut âfuthark-kunnigâ.[4] Olof Verelius ska ha angivit fuĂŸork som nyislĂ€ndskt ord 1675.[5]
Runor
[redigera | redigera wikitext]
Runor Ă€r i grund och botten bokstĂ€ver liksom de i det latinska alfabetet. De kan representera ett eller flera ljud, sĂ€rskilt mellan olika runrader. Som exempel, i den 16-typiga runraden representeras konsonanter som K och G av áŽ-runan, T och D av á-runan samt B och P av á-runan, medan vokaler som U, Y och Ă representeras av áą-runan med mera. Vissa runor kan representera bĂ„de konsonanter och vokaler, sĂ„som I, J och E av á-runan.
Runtyper
[redigera | redigera wikitext]Runorna bygger vardera pÄ en eller flera lodrÀta streck, kallade stavar (jÀmför bokstav), eller sÀrskilt huvudstavar, varifrÄn ett visst antal kortare streck, kallade kvistar eller bistavar, skjuter skott frÄn i olika vinklar för att bilda var runa. Vissa runrader, sÀrskilt den 16-typiga runraden, har alternativa uppsÀttningar med förenklade runor. Den vanligaste typen har runor med mindre och fÀrre fogade kvistar, kallade kortkvistrunor, jÀmte lÄngkvistrunor. En annan variant har runor utan stav dÀr bara kvistarna fogats, kallade stavlösa runor.
Runor kan Ă€ven variera utöver typsnitt. Vissa skiljer sig enbart smĂ€rre medan andra har tillagda eller frĂ„ntagna detaljer. Stundom förekommer Ă€ven flera runor för samma stavelse, sĂ„som ᥠ(IA) och á (J) för J-stavelsen inom vissa anglofrisiska runrader.
Runsekvens
[redigera | redigera wikitext]Runradernas sekvens varierade historiskt trots olika standardiseringar. För den 28-typiga anglofrisiska runraden följer Codex Vindobonensis 795(en) (ca 798 e.Kr.) den 24-typiga Ă€ldre runraden men lĂ€gger till fyra nya runor pĂ„ slutet. Ordningen har sekvensens áá (O,D) trots att áá (D,O) Ă€r en bestyrkt sekvens i bĂ„de den Ă€ldre runraden och den anglofrisiska dito. Codex Sangallensis 878(en) frĂ„n 800-talet har istĂ€llet ᣠ(Y) före á (ĂA).
Ătter
[redigera | redigera wikitext]Var futhark-runrad Ă€r indelad i tre sĂ„ kallade Ă€tter, det vill sĂ€ga grupperingar skrivtecken utmed runraden. Ordet Ă€tt sĂ€gs i detta sammanhang inte ha med Ă€tt i betydelsen slĂ€kte att göra, utan ska ha kommit av ordet Ă„tta, precis som tjog kommer av ordet tjugo, vilket hĂ€nvisar till den Ă€ldre runraden som har Ă„tta runor per Ă€tt. Ătterna anvĂ€nds bland annat till lönnrunor, dĂ€r var Ă€tt ges ett nummer frĂ„n 1â3, med vardera runa i Ă€tten representerad av det nummer som sammanfaller med dess löpordning (fâ uâ ĂŸâ aâ râ kâ). En runa kan dĂ€rav anges av tvĂ„ nummer: en för dess Ă€tt och en för dess platts i Ă€tten.
Var Ă€tt benĂ€mns efter den gudom som associeras med dess begynnelseruna, varvid Ă€tten som börjar med ledet futhark kallas efter f-runan, vilket i svenskan blivit âFrejs Ă€ttâ. Vanligen följer âHagalls Ă€ttâ och âTyrs Ă€ttâ. I sin bok Runa ABC (1611) har Johannes Bureus lagt om den medeltida futharken sĂ„ den blir 15-typig och bĂ€r 5 runor per Ă€tt, dĂ€r den 16:e runan አslopas som sjĂ€lvstĂ€ndig runa och anges som en variant till runan á±.[6] DĂ€rmed blir Ă€tterna âFyrs Ă€ttâ, âKöns Ă€ttâ och âSols Ă€ttâ.
| Futhark | Frejs Àtt / första Àtten | Hagalls Àtt / andra Àtten | Tyrs Àtt / tredje Àtten | |||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Ăldre | á« | á | áą | አ| áš | á± | áČ | á· | áč |
Ꮰ| áș | ០| á | á | á | á | á | á |
âź | á | á | á | á | á | á | á | á | |||||||||
| Anglofrisiska | á« | á | áą | አ| á© | á± | áł | á· | áč |
Ꮰ| á» | ០| á | á | á | á | á | Ꭰ|
âź | á | á | á | á | á | á | á | á |
áȘ | á« | ᣠ| á | ᥠ| á | ᣠ| á„ | áž |
| Yngre | á« | á | áą | አ| Ꮰ| á± | Ꭰ| Ꮰ| ጠ| ០| á | á
| á | âź | á | á | á | á | አ| |||||||||||||||||
| Ăttposition | á« | 1:1 | 1:2 | 1:3 | 1:4 | 1:5 | 1:6 | 1:7 | 1:8 | Ꮰ| 2:1 | 2:2 | 2:3 | 2:4 | 2:5 | 2:6 | 2:7 | 2:8 | âź | 3:1 | 3:2 | 3:3 | 3:4 | 3:5 | 3:6 | 3:7 | 3:8 | 3:9 | 3:10 | 3:11 | 3:12 | 3:13 | 3:14 | 3:15 | 3:16 | 3:17 |
| Fyrs Àtt / första Àtten | Köns Àtt / andra Àtten | Sols Àtt / tredje Àtten | |||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| á« | á | áą | አ| Ꮰ| á± |
Ꮰ| Ꭰ| ጠ| ០| á | á
|
âź | á | á | á | á | á |
| ᫠| 1:1 | 1:2 | 1:3 | 1:4 | 1:5 | Ꮰ| 2:1 | 2:2 | 2:3 | 2:4 | 2:5 | ⟠| 3:1 | 3:2 | 3:3 | 3:4 | 3:5 |
Ătter dyker upp redan pĂ„ folkvandringstiden och Ă„terfinns pĂ„ flertalet brakteater, sĂ„som Vadstenabrakteaten och Grumpanbrakteaten. Senare exempel Ă€r den brittiska fragmentsamlingen Cotton Domitian A. IX med anglosaxiska runraden och den islĂ€ndska skriften ĂB 299 4to frĂ„n 1764 med den medeltida runraden utlagd efter den yngre 16-typiga dito.[7] Det tyska 800-tals dokumentet Abecedarium Nordmannicum (âNordmĂ€nnens alfabetiska poesiâ) ur Codex Sangallensis 878 (sida 321) redovisar de dĂ„tida nordiska runorna med korta kĂ€nningar som hophör med gamla runrim men intressant nog i liknande uppdelning som Bureus, dĂ€r första Ă€tten tĂ€cker fuĂŸor, sedan khnias, sist tbmlr.[8][9]
Vadstenabrakteaten,
Ă€ldre runraden:
á áąáŠášá±áČá·áč ᏠáșáŸáááááá Ꮰááááááá(á)
Grumpanbrakteaten,
Ă€ldre runraden:
á«á«á«á«ááááááááá«á«á«á«á«á«á áąáŠášá±áČá·áčá«á«á«á«á«á«á«á«áșáŸáááá
Cotton Domitian A. IX,
anglosaxiska runraden:
á« á áąáŠá©á±áłá·áč Ꮰá»áŸáááááᎠ⟠áááááááááȘá«áŁá áĄá áŁá„áž
Buerus 15-typiga futhark i Runa ABC (1611) med Àtter om 5 runor.
Avskrivning av Abecedarium Nordmannicum av Wilhelm Grimm (1828) med Àtter snarlika Bureus.
.jpg)
.png)
Uppkomst
[redigera | redigera wikitext]
Runorna, och rimligtvis Ă€ven futharkuppsĂ€ttningen, skapades troligen kring Jesu födelse (tidigare uppskattat till de tvĂ„ första Ă„rhundradena efter Kristus)[10][11][12] och har troligen pĂ„verkats av bĂ„de det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mĂ€ngd olika teorier kring runornas uppkomst, och nĂ„gon absolut sĂ€ker teori Ă€r antagligen svĂ„r att faststĂ€lla. Vad man vet Ă€r att runorna fanns bland alla germanstammar runt Nordsjön och Ăstersjön under Ă„rhundradet efter Kristi födelse.[13] Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt Ă„r 1 och den folkvandringsperiod som följde. De Ă€ldsta runfynden har daterats till ungefĂ€r 150[10] till 200.[12] med Svingerudsstenen daterad till 25â250 e.Kr.
Bruk
[redigera | redigera wikitext]
Runors historiska bruk Àr nÄgorlunda dunkelt, frÀmst pÄ grund av fÄ fynd under lÀngre tidsperioder och dÀrtill frÀmst fynd av kort karaktÀr. Runor verkar frÀmst ha anvÀnts för korta meddelanden eller stundom ristade trollformler med mera och dÀrtill Àven ofta hemliga meddelanden. Den etymologiska roten för runor betyder just hemlighet och dÀrtill.[14]
Runristningar har hittats i hela Norden och pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen över hela Europa, frĂ„n de brittiska öarna och Grönland i vĂ€sterled till Svarta havet och Finland i österled. Ăverallt dĂ€r nordbor och vikingar fĂ€rdades, drev handel eller bosatte sig kan man finna efterlĂ€mningar om runristning.[15] Graffiti med runor finns Ă€ven ristat i Hagia Sofia, sĂ„ kallat Hagia Sofias runinskrifter, samt pĂ„ Pireuslejonet frĂ„n Aten, idag belĂ€get i Venedig.
Runor ristades pÄ minnesmÀrken sÄsom bautastenar, pÄ personliga ting sÄsom verktyg, smycken, skrin och vapen samt pÄ disponibelt materiel sÄsom skinn, trÀbitar och vaxtavlor, bland annat som brev.[15]
Skrivriktning
[redigera | redigera wikitext]
Tidsenliga futharkskrifter överlever frĂ€mst pĂ„ minnesmĂ€rken i sten, sĂ„ kallade runstenar, eftersom dessa inte förmultnar eller rostar sönder med tiden etc. Den Ă€ldre futharken skrevs frĂ€mst frĂ„n höger till vĂ€nster, vilket skulle antyda ett ursprung ur stenskrift. Flera av vĂ€rldens tidigaste skriftsprĂ„k ristades i sten frĂ„n höger till vĂ€nster, vilket har kopplats till att högerhĂ€nta med hammare och mejsel föredrar att rista frĂ„n höger hĂ„ll.[16] Undantag frĂ„n detta förekommer, dĂ„ frĂ€mst hos trĂ€fynd. Ett exempel Ă€r Stenmaglefyndet frĂ„n senromersk jĂ€rnĂ„lder (ca 160â375 e.Kr.), en runristad trĂ€ask dĂ€r runorna ristats frĂ„n höger uppochner och dĂ€rmed lĂ€ses frĂ„n vĂ€nster om rĂ€ttvĂ€nd. Askens lockhandtag blockerar lĂ„dan frĂ„n att placeras nedvĂ€nd pĂ„ en flat yta, varav texten vardagligen bör ha lĂ€sts uppochner frĂ„n höger. Andra avvikande exempel har runtexten rĂ€ttvĂ€nd frĂ„n vĂ€nster till höger, sĂ€rskilt trĂ€fynd och vissa fynd av mjukare metall, vilket skulle indikera att runor snittade eller ristade med kniv i högerhanden skrevs frĂ„n vĂ€nster till höger. Ytterligare exempel Ă€r Möjbrostenen frĂ„n folkvandringstiden, vars runrad lĂ€ses frĂ„n höger men antas börja frĂ„n bottenraden, det vill sĂ€ga att den lĂ€ses frĂ„n ner och upp. Ăven exempel av plogskrift förekom, det vill sĂ€ga att varannan rad byter hĂ„ll. Skrivriktningen verkar dĂ€rför inte ha varit faststĂ€lld frĂ„n början och texten kunde börja frĂ„n vilket hĂ„ll som helst. LĂ€sriktning bestĂ€mdes av kvistarna pĂ„ á -, áŠ-, áš-, á±-, áč-, á- och á-runorna (f, ĂŸ, a, r, w, b, l).[17]
Stenmaglefyndet, en trĂ€ask frĂ„n SjĂ€lland (ca 160â375 e.Kr.), frĂ„n höger snittad med uppochnervĂ€nda runinskriften áșášá·áá±ášáášááášáčááá (HagirÄdaÊitawidÄ, möjligen "HagrĂ„d gjorde").
![Guldmedaljong frĂ„n Vindelevskatten (400-talet e.Kr.), frĂ„n höger delvis ristad med runinskriften áááčáááŸášááčá[á±]ášá (iswodnaswe[r]aÊ, möjligen "Ă€r Odens man").](https://sv.wikipedia.org//thumb.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/3/35/Vindelev_bracteate_x13_with_runes.jpg/500px-Vindelev_bracteate_x13_with_runes.jpg?utm_source=sv.wikipedia.org&utm_campaign=parser&utm_content=thumbnail)
Guldmedaljong frĂ„n Vindelevskatten (400-talet e.Kr.), frĂ„n höger delvis ristad med runinskriften áááčáááŸášááčá[á±]ášá (iswodnaswe[r]aÊ, möjligen "Ă€r Odens man").
.jpg)
.jpg)
![Guldmedaljong frĂ„n Vindelevskatten (400-talet e.Kr.), frĂ„n höger delvis ristad med runinskriften áááčáááŸášááčá[á±]ášá (iswodnaswe[r]aÊ, möjligen "Ă€r Odens man").](https://lowyatch.pages.dev/bl-https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Vindelev_bracteate_x13_with_runes.jpg)
NÀr skriftsprÄk senare i tiden gick över till att anvÀnda lertavlor, griffeltavlor och vaxtavlor har skriften i flera fall lagts om frÄn vÀnster till höger. Detta för att minska risken att högerhÀnta, med pennan i höger hand, ska sudda ut skriften med underhanden allteftersom texten skrivs.[16] Samma skifte Äterfinns i futharken, dÄ den yngre futharken (tillkommen mellan 500- och 700-talet) helt skrivs frÄn vÀnster till höger. Detta antyder att futharken moderniserats för skrift pÄ bland annat vaxtavlor och papper, men möjligen Àven för att sammanfalla med spridningen av latinsk skrift. BÄda fallen antyder en ökad mÀngd lÀs- och skrivkunniga och ett större behov av skrift i vardagen.
Disponibel skrift
[redigera | redigera wikitext]-2_(cropped).jpg)
Den yxiga naturen hos futharkrunor uppvisar samma angulÀra raka linjer som Äterfinns hos bokstÀverna i det klassisk grekiska alfabetet, vilket Àr en anpassning för snabb ristning med penna i ler- och vaxtavlor eller snittande med kniv i trÀ och dylikt, det vill sÀga disponibel skrift sÄsom anteckningar och brev. Nordbor bedrev handel med medelhavskulturerna redan under tidig jÀrnÄlder eller Ànnu tidigare och bör ha kommit i kontakt med bÄde ler- och vaxtavlor under tidigt skede.[18] Pennor avsedda för att skriva pÄ vaxtavlor, sÄ kallade stylusar, har hittats i garnisonen pÄ Birka och antyder att Birkakrigarna var skrivkunniga pÄ hög bildningsnivÄ och hade fjÀrran internationella kontakter. Enligt arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson bokfördes sannolikt krigsbyten ifrÄn plundringstÄg och hur detta skulle delas upp.[19]
Ett annat disponibelt medel för runristning tordes vara nĂ€verdokument. Fynd av dokumenttypen har hittats i Ăsteuropa runt de omrĂ„den vikingar verkade under vikingatiden, sĂ€rskilt kring Novgorod, vilket grundades i Skandinavisk nĂ€rvaro som HolmgĂ„rd (fornnordiska: HĂłlmgarĂ°r), men dĂ„ daterade till högmedeltiden och senare. Tillsvidare har inget exempel med bekrĂ€ftad runskrift hittats[20] men troligheten att futhark brukats med nĂ€verdokument Ă€r ganska rimligt med tanke pĂ„ den praktiska tillgĂ„ngen i norden och det allmĂ€nna bruket av nĂ€ver till andra ting. Chansen att nĂ€verdokument med futharkskrift skulle dyka upp i Nordeuropa Ă€r dock mycket lĂ„g. Utbredningen av Ă„kerplöjningen pĂ„ gammal mark och barrskogarnas försurning av marken gör att vĂ€xtbaserade artefakter av trĂ€ och nĂ€ver har lĂ„ga chanser att bevaras i naturen.
Runstenar
[redigera | redigera wikitext]
Utöver trÀsnitt och ritande brukades runor mycket inom stenskrift, sÀrskilt under vikingatiden pÄ minnesmÀrken. Ristade stenar med runskrift kallas runstenar och förekommer frÀmst som resta bautastenar men ibland Àven som hÀllristningar. PÄ runstenar, sÀrskilt med den yngre runraden, finns flera runor som bortser frÄn den angulÀra naturen och istÀllet utformas med kurvade kvistar, nÄgot som onekligen inte passar trÀsnitt. I vikingatida runstenstradition Àr runinskriften ofta inramad i en sÄ kallad runslinga, en slingrande siluett som ofta gÄr lÀngs stenens kant eller dylikt. Slingor Àr ofta dekorerade som ormar eller drakar, kallade rundjur, men bÀr inte alltid runor. Slingor som bÀr runor kallas runbÀrare.
Runstenar som agerar historisk minnesmÀrke brukar vara tungt utsmyckade med ikonologisk ornamentik, sÀrskilt nordisk djurornamentik, ofta utan direkt koppling till sjÀlva runskriften, vilken vanligen bara berÀttar vem eller vilka som rest stenen och Ät vem eller vilka den Àr rest Ät och varför; exempelvis: Erik reste denna stenen Ät sin balle broder Sven som stupat i strid utomlands. Vid sidan om runslingan stÄr ofta vem som ristat stenen, ofta nÄgot i stil med: Runare: (namn). Stenar som inte bÀr minnesskrifter Àr ofta tomma frÄn ornamentik, sÄsom den vÀrldskÀnda Rökstenen, vilken har en dunkel skrift om sagokungar och förlorad nordisk mytologi. Tidiga runstenar saknar ocksÄ utbredd ornamentik och har istÀllet ofta runorna enkelt radade utan nÄgon ordentlig slinga. Tidiga exempel med ornamentik Àr till exempel Möjbrostenen frÄn folkvandringstiden, vilken har tvÄ vÄgrÀta runrader ovan en enkel men unik avbildning av en ryttare och tvÄ hundar.
24-typiga futharken / Àldre samgermanska runraden
[redigera | redigera wikitext]
24-typiga runraden eller Àldre runraden (Àldre futhark), Àven kallad samgermanska runraden, urgermanska runraden eller urnordiska runraden,[2] Àr den Àldsta kÀnda runraden och bestÄr av 24 runor. Typen var i bruk redan under första seklet efter Kristus och förekom hos alla germanfolk.
Den 24-typiga runraden har tre Àtter med Ätta runor i varje: Frejs Àtt, Hagals Àtt och Tyrs Àtt efter Àtternas begynnelseruna.
| Frejs Àtt | Hagals Àtt | Tyrs Àtt | |||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| á | áą | አ| áš | á± | áČ | á· | áč | Ꮰ| áș | ០| á | á | á | á | á | á | Ꮰ| á | á | á | á | á | á | á | á |
| f |
u y |
ĂŸ Ă° |
a ĂŁ |
r | k | g | w
v |
h | n | i | j | ĂŻ Ă© |
p | z Ê |
s | t | b | e À |
m | l | Ć ng |
d Ă° |
o Ä ö | ||
VĂ€rldens Ă€ldsta runsten hittades 2021 vid Tyrifjorden i Norge, sedermera kallad Svingerudsstenen, daterad till mellan Ă„r 1 och Ă„r 250, som inkluderade de tre första bokstĂ€verna i den Ă€ldre futharken.[21] I Sverige har man funnit i princip fullstĂ€ndiga urgermanska runrader pĂ„ Kylverstenen frĂ„n Gotland (ca. 400), Vadstenabrakteaten frĂ„n Ăstergötland (ca. 450â550), Mariedammbrakteaten frĂ„n NĂ€rke (ca. 450â550) och Grumpanbrakteaten frĂ„n VĂ€stergötland (ca. 500). I Danmark finns ofullstĂ€ndiga runrader pĂ„ LindkĂŠrbrakteaten (400â650), Gudmebrakteaten (400â650) och eventuellt Ă€ven pĂ„ den odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. PĂ„ kontinenten finns fyra kĂ€nda, dock ofullstĂ€ndiga, Ă„tergivanden av den urgermanska runraden: AquincumspĂ€nnet i Budapest i Ungern (ca. 500), CharnayspĂ€nnet i Frankrike (ca. 520â570), Brezapelaren i Bosnien (ca. 550), BeuchtespĂ€nnet i Niedersachsen (ca. 560â590).
Man kÀnner till drygt 300 inskrifter som anvÀnder denna runrad, varav de flesta Àr frÄn södra Skandinavien.[12] Fynden Àr i allmÀnhet svÄrtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens runrader kunde runologerna Äterskapa runornas inbördes ordning och dela in runraden i Àtter.[10]
28-typiga futharken / anglofrisiska runraden (futhorcen)
[redigera | redigera wikitext]28-typiga runraden (senare 33-typiga runraden), Ă€ven kallad anglofrisiska runraden eller anglosaxiska runraden samt futhorc, utvecklades frĂ„n den Ă€ldre samgermanska 24-typiga runraden genom att antalet runor utökades och har i sin Ă€ldsta utformning 28â29 runor, senare 33â34 runor i en expanderad runrad.
| 24-typig (Ă€ldre futhark) | 28-typig | 33-typig | n/a | |||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| á | áą | አ| á© | á± | áł | á· | áč | á» | ០| á | á | á | á | á | á | á | á | á | á | á | á | á | á | áȘ | á« | ᣠ| á | ᥠ| áž | ᣠ| áą | á„ | ဠ| |||
| f |
u o |
ĂŸ Ă° |
o Ä ö |
r | c k sj tj |
È g ng k |
w
v |
h | n | i | j | ĂŻ Ă© Äo |
p | x | s | t | b | e À |
m | l | Ć ng |
d | Ć oe Će |
a | ĂŠ y |
y | ea ĂŠa |
Ä«e Ä«o |
ឥ | k | q | st | ck kk kÌ cÌ | |||
Den anglofrisiska runraden ansĂ„gs enligt brittiska historiken Raymond Ian Page (1924â2012) vara frĂ„n 400-talet. Page menar att den spreds med anglerna och saxare till England. Brittiske arkeologen David N. Parsons har dĂ€remot argumenterat för en sen reform i England under 600-talet. Inskrifter med denna runrad finns bland annat pĂ„ ThemsensvĂ€rdet (Thames scramasax), Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (â ).
Hela 28-typiga anglofrisiska runraden inlagd pÄ ThemsensvÀrdet.
Abecedarium anguliscum i Codex Sangallensis 878(en) (800-tal).
16-typiga futharken / yngre nordiska runraden
[redigera | redigera wikitext]
16-typiga runraden eller yngre runraden (yngre futhark), Àven kallad nordiska runraden, utvecklades frÄn den Àldre samgermanska 24-typiga runraden genom att antalet runor minskades och har i sin traditionella utformning 16 runor.
Olika varianter med olika utformning av runtecknen förekommer, dĂ€r de tvĂ„ viktigaste i Norden kallas lĂ„ngkvistrunor och kortkvistrunor, Ă€ven normalrunor och danska runor för den tidigare och svenskânorska runor för den senare, vilka frĂ€mst skiljer sig i antalet fogade kvistar. En extrem variant Ă€r stavlösa runor, tidigare Ă€ven kallade hĂ€lsingerunor, dĂ€r huvudstavarna Ă€r bortrationaliserade, varpĂ„ skriften bestĂ„r av streck och punkter med olika lutning, lĂ€ngd och höjdplacering. En sen variant Ă€r stungna runor â runor med insatt prick â som anger runors separata ljudvĂ€rde.
| 1:a Àtten | 2:a Àtten | 3:e Àtten | |||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| á | áą | አ| Ꮰ| á± | Ꭰ| Ꮰ| ጠ| ០| á | á | á | Ꮰ| á | á | á | á | አ| lĂ„ngkvistrunor | |
| á | ᜠ| áż | á | á | á | á | á | ᧠| kortkvistrunor | ||||||||||
| f |
u y/ö o v/w |
ĂŸ Ă° |
Ä
Ă„/o |
r | k g ng |
h | n | i j e |
a À |
s z |
t d |
b p |
m | l | Ê | ||||
| 1:a Àtten | 2:a Àtten | 3:e Àtten | |||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| á | áą | አ| Ꮰ| á± | Ꭰ| Ꮰ| ጠ| ០| á | á | á | Ꮰ| á | á | á | á | አ| ostungna runor | |
| f | u o w |
ĂŸ | o Ă„ |
r | k | h | n | i j |
a À |
s z |
t | b | m | l | y Ê |
||||
| ᥠ| ဠ| ᧠| á” | á | á | á | á | á | stungna runor | ||||||||||
| v | y ö |
Ă° | g ng |
Ɏ | e À |
d | p | Ê | |||||||||||
Runraden framkom under 700-talet som ett resultat av sprÄkets pÄtagliga förÀndring i Norden under 500-talet till 800-talet. FrÄn att ha varit ett Älderdomligt germanskt sprÄk som i dag Àr relativt svÄrt för oss att förstÄ, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt sprÄk med kortare (inte allt för sÀllan sammandragna) ord och förÀndrade vokaler.[10] Den Àldre runraden blev allt svÄrare att anvÀnda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden sÄ att en runa kunde tÀcka flera ljud. Omkring Är 800 hade dessa förÀndringar lett fram till den "yngre runraden", som var den runrad som anvÀndes under vikingatiden. Det Àldsta fyndet med den yngre runraden anses bland annat vara skallfragmentet frÄn Ribe, daterat till cirka 725. Förenklingarna kan ha varit motiverade av att fler hade behov av att lÀra sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmÀn.[10] De flesta runskrifter som finns bevarade idag Àr ristade med hjÀlp av denna runrad.
De tre varianterna â lĂ„ngkvist, kortkvist, stavlös â representerar antagligen olika behov: frĂ„n monumental och förenklad skrift till snabbskrift, det senare troligen anpassat för disponibel skrift, sĂ„som trĂ€snitt, en teori som varit svĂ„r att styrka pĂ„ grund av fĂ„ antalet bevarade vikingatida inskriptioner pĂ„ trĂ€.[11] PĂ„ 1000-talet börjar stungna runor â dĂ€r stungen betyder att en prick satts in i runan â upptrĂ€da sporadiskt för att separera olika ljudvĂ€rden, vilket i praktiken utökar den 16-typiga runraden till 19 runor.[10] Under medeltiden exploateras denna teknik pĂ„ ytterligare runor, men stĂ€lls dĂ„ inte lĂ€ngre i futharkens ordning, utan i alfabetisk ordning â idag kallat medeltida runalfabetet.
Armanenfuthark
[redigera | redigera wikitext]
Armanenfutharken Ă€r 18 pseudo-runor uppfunna av den österrikiske mystikern och rasideologen Guido von List (1848â1919) under 1900-talets början. Runorna bygger frĂ€mst pĂ„ de historiska yngre runorna och anvĂ€ndes av von List för att utveckla en sorts modern runmagi till sin rasideologi ariosofi och samhörande rasreligion Armanism, dĂ€rav namnet.
Den 18-typiga armanenfutharken Àr till större delen baserad pÄ den yngre futharken och inledande runfrekvens stavar Àven hÀr ut futhark. Vissa runnamn och ljudvÀrden Àr tagna frÄn den anglofrisiska futhorcen. De tvÄ sista runorna, Eh och Gibor, hÀrrör ej den yngre futharken och Àr tagna frÄn de anglofrisiska Eoh och Gyfu. Bortsett frÄn dessa runor, och en flyttad man-runa (frÄn nummer 13 till 15), Àr runsekvensen identisk med den yngre futharken. Runformerna kan vara spegelvÀnda.
Alfabetiska tabeller
[redigera | redigera wikitext]
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- â âBy Futhark2016;103â. RiksantikvarieĂ€mbetet. app.raa.se. https://app.raa.se/open/runor/inscription?id=14d953e4-76bb-4db6-bfb5-e5f05980f92b. LĂ€st 4 februari 2024. âRuntyp: fuĂŸark: 16-typiga, period: vikingatid, fuĂŸark: kortkvistâ
- 1 2 3 4 âRunorâ. Ă rsunda Viking. arsundaviking.se. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240220133350/http://www.arsundaviking.se/?page_id=738. LĂ€st 20 februari 2024.
- â âRunic alphabetâ (pĂ„ engelska). omniglot.com. https://www.omniglot.com/writing/runic.htm#yngrfuthark. LĂ€st 18 oktober 2023.
- 1 2 âAN IMPORTANT AND RARE ANGLO-SAXON GILDED BRONZE DISC-HEADED PIN WITH RUNIC INSCRIPTION LATE 8TH CENTURY A.D.â. christies.com. 12 april 2000. https://www.christies.com/en/lot/lot-1758928. LĂ€st 9 juli 2024.
- 1 2 3 Svenska Akademiens ordbok: futhark
- â Bureus, Johannes (1611). Runa ABC boken. Stockholm: Johannes Bureus. sid. 5. https://arild-hauge.com/PDF/runa_abc-boken-Bureus.pdf. LĂ€st 2 mars 2025
- â âĂB 299 4to 137vâ (pĂ„ islĂ€ndska). handrit.is. 1764. Arkiverad frĂ„n originalet den 8 april 2025. https://web.archive.org/web/20250408163659/https://handrit.is/manuscript/view/is/IB04-0299/278?iabr=on#page/138r/mode/2up. LĂ€st 8 december 2024.
- â Karlsson, Thomas (2009). Götisk kabbala och runisk alkemi: Johannes Bureus och den götiska esoterismen. Stockholm: Stockholms universitet: Religionshistoriska avdelningen. sid. 228. ISBN 978-91-628-8030-9. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:293693/FULLTEXT01.pdf. LĂ€st 29 mars 2025
- â Runakenslanes lĂ€raspĂ„n: Dalrunorna
- 1 2 3 4 5 6 Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7
- 1 2 Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, ISBN 91-20-07030-6
- 1 2 3 Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", ISBN 91-7024-620-3
- â âRunesâ (pĂ„ engelska). http://www.viking.no/e/heritage/eruner.htm. LĂ€st 23 oktober 2019.
- â âruna sbst.1â. Svenska Akademiens ordbok (SAOB). saob.se. 1960. https://www.saob.se/artikel/?unik=R_2879-0095.8y3D&pz=3. LĂ€st 2 mars 2025.
- 1 2 Björn JĂłnasson. âEn liten bok om runorâ. forlagid.is. https://www.forlagid.is/vara/runir-saensk/. LĂ€st 15 december 2023.
- 1 2 âVarför skrivs arabiska frĂ„n höger till vĂ€nster?â. varldenshistoria.se. https://varldenshistoria.se/kultur/spraak/varfor-skrivs-arabiska-fraan-hoger-till-vanster. LĂ€st 15 december 2023.
- â Janstad, Lena (2005). âTingen med de första Runornaâ (CD-uppsats i arkeologi). Lunds universitet. lup.lub.lu.se. sid. 22. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1331312&fileOId=1331313. LĂ€st 4 februari 2024.
- â âJĂ€rnĂ„ldern i Norden: Handel med romarriketâ. so-rummet.se. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/jarnaldern-i-norden#. LĂ€st 15 december 2023.
- â âAktuell forskning: Elitsoldater pĂ„ Birkaâ. popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/vetenskap/arkeologi/aktuell-forskning-elitsoldater-pa-birka. LĂ€st 15 december 2023.
- â Pereswetoff-Morath, Sofia (2017). âFinns det runor pĂ„ nĂ€verremsan frĂ„n Smolensk?â (universitetsuppsats). Uppsala universitet. dspace.spbu.ru. Arkiverad frĂ„n originalet den 17 juni 2022. https://web.archive.org/web/20220617112818/https://dspace.spbu.ru/bitstream/11701/9134/1/02-Pereswetoff-Morath.pdf. LĂ€st 18 oktober 2023.
- â https://www.historiskmuseum.no/utstillinger/verdens-eldste-runestein/index.html
Vidare lÀsning
[redigera | redigera wikitext]- Brate, Erik (1922). Sveriges runinskrifter. Natur och kultur, 99-0145096-9Â ; 11. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10238183. https://runeberg.org/runor/
- Jansson, Sven B. F (1987). Runes in Sweden / translation: Peter Foote ; photo: Bengt A. Lundberg.. ([Ny, bearb. utg.]). Stockholm: Gidlund. Libris 8kjbwdkf6mkt4lcj. https://litteraturbanken.se/forfattare/JanssonSBF/titlar/RunesInSweden/info
- Sveriges runinskrifter. Band 1, Ălands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1900-1906. Libris 19103371. http://litteraturbanken.se/forfattare/SoderbergS/titlar/OlandsRuninskrifter/info
- Sveriges runinskrifter. Band 2, Ăstergötlands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1911-1918. Libris 19103427. http://litteraturbanken.se/forfattare/BrateE/titlar/OstergotlandsRuninskrifter/info
- Sveriges runinskrifter. Band 3, Södermanlands runinskrifter. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. 1924-1936. Libris 19103426. http://litteraturbanken.se/forfattare/BrateE/titlar/SodermanlandsRuninskrifter/info
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
