Hoppa till innehÄllet

Havssula

FrÄn Wikipedia
Havssula
Status i vÀrlden: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomÀnEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggstrÀngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFÄglar
Aves
OrdningSulfÄglar
Suliformes
FamiljSulor
Sulidae
SlÀkteMorus
ArtHavssula
M. bassanus
Vetenskapligt namn
§ Morus bassanus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Gröna prickar - hÀckningskolonier
LjusblÄtt - vinterutbredning
Synonymer
  • Sula bassana

Havssula (Morus bassanus) Àr en stor havsfÄgel som tillhör familjen sulor (Sulidae). Den Àr en utprÀglad havsfÄgel som frÀmst besöker land för att hÀcka. Havssulan Àr en flyttfÄgel som hÀckar i stora kolonier, ofta med 1000-tals par, pÄ bÄda sidor av Nordatlanten och utanför hÀckningstid lever den pelagiskt, frÀmst lÀngre söderut i Atlanten.

Havssulor Ă€r stora fĂ„glar med spetsiga lĂ„nga vingar som ser ut att sitta pĂ„ mitten av kroppen nĂ€r de glider över havet pĂ„ stela vingar. De mĂ€ter mellan 87 och 100 centimeter och har ett vingspann pĂ„ 165–180 centimeter. Havssulor fĂ„r sin adulta fjĂ€derdrĂ€kt efter fem Ă„r. FjĂ€derdrĂ€kten hos adulta fĂ„glar Ă€r vit med svarta handpennor. NĂ€bben som Ă€r lĂ„ng och vass Ă€r ljust blĂ„aktig med mörka lĂ€ngsgĂ„ende streck. Ögat Ă€r ljusblĂ„tt och omgivet av bar, svart hud. Under hĂ€ckningen Ă€r huvud och nacke gulfĂ€rgade. Juvenila fĂ„glar Ă€r mörkt grĂ„brunsprĂ€ckliga. Under deras fyra första levnadsĂ„r fĂ„r de sedan gradvis mer vitt och mindre mörka partier i fjĂ€derdrĂ€kten tills de fĂ„tt sin adulta fjĂ€derdrĂ€kt.

I hÀckningskolonierna hörs skorrande och flÄsande ljud, men till havs Àr den tystlÄten.[2]

Bass Rock fullkomligt tÀckt av tusentals hÀckande par.

Havssulan hÀckar pÄ bÄda sidor om Nordatlanten. Normalt hÀckar den i stora kolonier pÄ klippor med utsikt över havet eller pÄ smÄ klippiga öar. De största kolonierna av havssulor finns runt Storbritanniens kuster.

Bass Rock (75 000, 2014), St. Kilda (60 000, 2013), Ailsa Craig (33 000, 2014) och Bonaventure (60 000, 2009) utanför Quebecs kust. I Skandinavien hĂ€ckar den endast i Norge, men den observeras i Sverige, sĂ€rskilt vid hĂ„rda vindar, vid vĂ€stkusten, men ibland ocksĂ„ i Östersjön och inne i landet.

Vid Hallands VÀderö har observationer pÄ över 3000 ex noterats vid strÀckrÀkning. Havssulan Àr en flyttfÄgel och de flesta övervintrar till havs lÀngre söderut i Atlanten.


Traditionellt har familjen sulor placerats i ordningen pelikanfÄglar, men molekulÀra och morfologiska studier har visat att denna ordning Àr parafyletisk.[3] Sulorna har dÀrför flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfÄglar, skarvar och ormhalsfÄglar.[4][5]

Det finns tio arter av sula. Tidigare fördes alla dessa till slÀktet Sula, men numera delas familjen upp i tre slÀkten, varav havssula, tillsammans med sina tvÄ nÀrmsta slÀktingar, kapsula och australisk sula, placeras i slÀktet Morus.

HÀckande havssula pÄ Helgoland i Nordsjön.

Havssulan födosöker genom att störtdyka ner i havet i hög fart efter att ha lokaliserat bytet med synen. De Àter mestadels smÄfisk som samlas i stim nÀra ytan, sÀrskilt sill, makrill, skarpsill och tobis. Trots att havssulan Àr en stark och skicklig flygare Àr den synnerligen klumpig nÀr den lyfter och landar.

Havssulepar kan förbli tillsammans under flera sÀsonger. De utför komplicerade hÀlsningsritualer vid boet genom att strÀcka nÀbbarna och halsarna mot skyn och mjukt knacka nÀbbarna mot varandra.

Havssulans Àgg.

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

BestÄnden av havssulor Àr numera stabila, men antalet minskade tidigare kraftigt pÄ grund av att habitatförstörelse, Àggplockning och jakt. Internationella naturvÄrdsunionen (IUCN) bedömer att arten inte Àr globalt hotad, utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Den hÀr artikeln Àr helt eller delvis baserad pÄ material frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia, Northern Gannet, 17 september 2005.
  1. 1 2 BirdLife International 2012 Morus bassanus FrÄn: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. LÀst 7 januari 2014.
  2. ↑ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). FĂ„gelguiden: Europas och MedelhavsomrĂ„dets fĂ„glar i fĂ€lt (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 76. ISBN 978-91-7424-039-9. https://archive.org/details/fagelguideneurop0000sven
  3. ↑ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal fĂŒr Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  4. ↑ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, lĂ€st 2021-08-11
  5. ↑ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fĂ„glar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 32-33. ISBN 91-1-913142-9 

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]