Växtriket

	Växt
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växtriket; Plantae
Vetenskapligt namn
	§ Plantae
Auktor	Haeckel, 1866
Divisioner
	Glaukofyter (blåalger); Rödalger; Gröna växter Grönalger; Landväxter Levermossor; Nålfruktsmossor; Bladmossor; Kärlväxter Lummerväxter; Ormbunksväxter; Fröväxter Ginkgoer; Gnetophyta; Kottepalmer; Barrväxter; Blomväxter (gömfröiga växter); ; ; ; ;

Växtriket (Plantae) är ett av de riken vilka ingår i den biologiska systematiken. Studiet av växtriket kallas botanik.

De gröna växterna indelas i divisioner och kan enkelt indelas i grönalger, mossor och kärlväxter. Kärlväxterna är antingen kärlkryptogamer eller fröväxter. Fröväxterna delas i sin tur upp i gymnospermer och angiospermer. Växter, liksom alger är i allmänhet fotoautotrofa organismer, det vill säga organismer som själva med hjälp av solljus (genom fotosyntes) bildar sin föda från oorganiska ämnen, men det finns också parasitiska växter (som tallört), halvparasitiska växter (som mistel) och köttätande växter, som venus flugfälla och sileshår.

Aristoteles delade in alla levande väsen i växter, som inte rör sig eller har sinnesorgan, och djur. Den äldsta bevarade teckningen av en växt återfinns i Johnson-papyrusen. I Linnés system delades organismerna in i Vegetabilia (senare Plantae) och Animalia. Senare blev det mer uppenbart att ytterligare indelning behövdes, vilket resulterade i att svampar och alger flyttades ut ur riket växter. På senare tid har i ökad utsträckning framförallt grönalger återförts till växtriket.

Växternas betydelse

Växternas och vissa algers fotosyntes ändrade för länge sedan sammansättningen av jordens atmosfär, så att den nu innehåller en stor andel syre som djuren och andra organismer är beroende av. Alla växter använder sig av fotosyntes för att få tillgång till den energi och det kol de behöver. Den sker i kloroplasterna, en grön organell i växtcellen, där växten omvandlar solljus, koldioxid och vatten till druvsocker och syrgas.

Växter och människan

Historiskt har växter varit centrala för alla människors hälsa och välmående, men inte bara som näringsintag, utan också som mediciner och som en del i kultur och religion^[2]. Som föda används växter direkt i form av exempelvis spannmål, frukt och grönsaker, men även indirekt, eftersom växter är grunden i nästan samtliga näringskedjor. Näringen i växterna frigörs när druvsockret bryts ned till energi till exempel i människokroppen. Tillsammans med syrgasen vi andas in blir restprodukten koldioxid och vatten. Det kallas för cellandning.

Växter är en viktig råvarukälla. Träd ger byggnadsmaterial och pappersmassa. Många textilier produceras av växter, såsom bomull. Många läkemedel har eller har haft växter som verksamma ämnen.

Se även jordbruk och skogsbruk.

Namnet Plantae

Namnet Plantae kan ha olika innebörd. Gemensamt för dem alla är att bryofyter (mossor) och tracheofyter (kärlväxter) alltid ingår.

I den snävaste definitionen, Plantae sensu strictissimo, ingår endast dessa två grupper: bryofyter och kärlväxter. Det är de växter som har skyddade förökningsorgan, multicellulär sporofyt samt bildar embryon. Således kallas de också för embryofyter (Embryophyta). På svenska säger man ibland "landväxter".

I en bredare definition, Plantae sensu stricto, räknas embryofyterna ihop med grönalgerna. Dessa båda grupper har klorofyll a och b samt lagrar näring som stärkelse. Även gott om molekylärbiologiska data visar att embryofyterna har uppstått från grönalgerna.^[3]^[4]^[5] Denna grupp kallas passande för Gröna växter (Viridiplantae).

En ännu vidare definition är att även räkna rödalger och glaukofyter till växtriket; vissa molekylärbiologiska data stödjer detta.^[4] Denna grupp kallas då omväxlande för Plantae sensu lato, Archaeplastida, Primoplantae eller bara Plantae.^[6]

Längre tillbaka kallades allt som inte var djur för växter (Vegetabilia, Plantae). Sålunda räknades även svampar och samtliga alger i växtriket.

Växternas evolution

Huvudartikel: Växternas evolution

Det man i vardagligt tal menar med växter är oftast mångcelliga, landlevande växter. De omfattar kärlväxterna som har blad, stammar eller stjälkar och rötter. Även mossor har liksom kärlväxterna celler med cellväggar av cellulosa och de flesta får sin energi via fotosyntes. Det finns omkring 300 växtarter som inte är fotosyntetiska utan parasiterar på fotosyntetiska växter. Växterna skiljer sig från grönalger, som de utvecklades från, genom att ha specialiserade fortplantningsorgan som skyddas av vävnader som inte i sig deltar i fortplantningen.

Mossorna uppstod under paleozoikum. De kan bara överleva i fuktiga miljöer eftersom de saknar kärlsträngar som transporterar vatten inuti växten. Kärlväxterna uppstod under silur och under devon hade de utvecklats till en mängd arter och spridits till många olika miljöer. Detta berodde bland annat på att kärlväxter inte har mossornas begränsningar, utan exempelvis har kärlsträngar som transporterar vatten genom hela växten. De första primitiva fröväxterna var enkla nakenfröiga växter (Gymnospermae). Deras frön har inte ett skyddande lager utan pollenet landar direkt på embryot. Med undantag av barrväxter har de flesta nakenfröiga växter dött ut, kvarvarande rester är ginkgo, kottepalmer och gnetumväxter. Arter under devon var Pteridospermae och Cordaites. Båda grupperna är nu utdöda. Under karbon, perm och trias differentierades de nakenfröiga växterna i flera grenar, av vilka en del numera är utdöda medan övriga är de ovan nämnda grupperna fröormbunkar, cykadofyter. Till skillnad från sporer som behöver fukt för att utvecklas, tål frön mycket torrare förhållanden.

Under krita för ca 120-100 miljoner år sedan började blomväxternas, som ibland kallas "gömfröiga växter", explosionsartade utveckling. De utvecklades från nakenfröiga växter under jura och dessa växter kom så småningom att helt dominera. Skillnaden mellan blomväxter och nakenfröiga växter är att hos blomväxterna är fröembryot inneslutet i en skyddande hinna som pollenet måste tränga igenom.

Växtfossil

Fossila växter har gett upphov till bland annat stenkol och bärnsten. Träd bildar ofta fossil, se förstenat trä. Fossila trädstammar brukar förekomma som polystrata fossil, som använts som argument för kreationism.

Se även fytolit.

Stamträd

Nedanstående stamträd visar växternas inbördes släktskap.^[7]^[8]^[9] För detaljer angående grönalgernas släktskap med landväxterna, se sidan om grönalger.

Glaukofyter (Glaucophyta)

Rödalger (Rhodophyta)

flertalet Grönalger (Chlorophyta)

Streptophyta

Kransalger (Charophyceae)

Landväxter

Levermossor (Marchantiophyta)

Nålfruktsmossor (Anhoceratophyta)

Bladmossor (Bryophyta)

Kärlväxter

Lummerväxter (Lycopodiophyta)

Euphyllophyta

Ormbunksväxter (Pteridophyta)

Fröväxter

	Nakenfröiga växter (Gymnospermae)

	Blomväxter (Angiospermae)

Utbredning

Växter finns över stora delar av jordytan. De utgör den överlägset största delen av jordens biomassa. Se växtgeografi och trädgränsen.

Växter i haven

I haven finns framförallt alger och sjögräs. Grönalger räknas ofta till växtriket^[10], bland annat eftersom de har samma typ av klorofyll (a, b) som växter på land. Rödalgers och glaukofyters placering är däremot mer osäker. Klart är dock att brunalger, guldalger, gulgrönalger, kiselalger och dinoflagellater inte tillhör växtriket.^[11] Eftersom växter och alger är beroende av solljus finns de inte i djuphaven. Ett exempel på en vanlig svensk marin blomväxt är ålgräs.

Växtfysiologi

Huvudartikel: Växtfysiologi och växtanatomi

Livscykel

Ett sätt att dela in växter är efter hur länge de lever:

Ettåriga växter eller annueller, som existerar och fortplantar sig under en växtsäsong
Tvååriga växter eller bienner, som lever två växtsäsonger och vanligen fortplantar sig den andra säsongen
Fleråriga eller perenner, som existerar under många växtsäsonger och fortplantar sig många gånger

De fleråriga blomväxterna kan vara både städsegröna, vilket innebär att de inte fäller sina blad, eller så kan de vara lövfällande. I tempererat och subarktiskt klimat fäller de vanligen bladen eller löven under vintern. I tropiskt klimat fäller de dem under regnperioderna.

Tillväxten

Tillväxtens hastighet och kvalitet beror på tillgången till fukt (vatten), värme, luft (koldioxid), ljus och jord (närsalter).^[12]

Hur snabbt och hur mycket olika växter växer varierar enormt. Några mossor växer mindre än 0,001 millimeter per timme. De flesta träd växer mellan 0,025 och 0,25 millimeter per timme. Vissa klätterväxter kan växa så mycket som 12,5 millimeter per timme och det finns bambuarter som kan växa från 300 upp till 1000 millimeter på ett dygn.

Tillväxthastigheten varierar inte bara med arten utan även med ljustillgången. Med begränsad tillgång till ljus från sidorna brukar t.ex. ett ungträd med omgivande större träd söka sig snabbare uppåt och mindre åt sidorna än om det hade stått mer öppet och därmed fått mer ljus från sidorna.^[12]

Album

Borassus flabellifer, Palmyra.
Frukter av palmträdet palmyra, Borassus flabellifer (lokalt kallat Thaati Munjelu) till försäljning på en marknad i Guntur, Indien.
Rotstock från gurkmeja, Curcuma longa.
Sötpotatis, Ipomoea batatas, Maui Nui Botanical Gardens, Kahului, Hawaii.
Pandanus amaryllifolius, pandan.
California Papaya.
Carica papaya, papaya, den förädlade sorten 'Sunset'.
Cymbopogon citratus, citrongräs.
Pachyrhizus erosus, jícama. Situgede, Bogor, västra Java, Indonesien.
Malus domesticus, äpple av sorten Fuji.
Groddskott av Sauropus androgynus, katuk.
Cocos nucifera, kokospalm.