Finns det nÄgot hÀrligare Àn hav och strÀnder?
KÀnna sanden mellan tÄrna och solen strÄlar brÀnna pÄ nÀstippen? VÄgorna skvalpa i ett jÀmnt tempo mot stranden...? Vinden som letar sig fram o tar tag i vad som finns att ta tag i, palmer, trÀd eller som hÀr pÄ Ribban vass eller om det Àr grÀs... OvÀsentligt, det handlar om ljudet som blir och hör till min mentala bild av total avkoppling och lycka...
Men för mig har stranden ocksÄ blivit ett stÀlle dÀr jag kÀnner mig nÀrmre min bror. Det Àr just hÀr, nÀr jag gör nÄgot som vi gjort tillsammans som han finns dÀr, gör sig pÄmind och jag trivs, jag kan tillÄta mig att le eller slÀppa en tÄr eller tvÄ, allt Àr tillÄtet.
Jag tror att han skulle ha gillat den hÀr bilden. En liten tjej pÄ ett stort Àventyr, hennes intresse av det hon ser, att hon tar tillvara pÄ det som finns, nyfikenheten och hon den lilla vid det dÀr stora havet.
Lika sÀker som jag Àr pÄ att han skulle gilla bilden lika sÀker Àr jag pÄ att han inte skulle gilla kjolen jag har pÄ mig. Han skulle titta pÄ den och sÀga nÄgot i stil med 'Hörrö du, den dÀr kjolen...' han skulle göra en min och prata med en vÀldigt bred östgötsk dialekt. Han hade inte gillar kjolen och ju mer jag tÀnker pÄ det desto större blir mitt leende, han hade verkligen inte gillat den. Fniss.
FrÄn och med nu Àr kjolen en Ànnu klarare favorit!


























