Solresol
Solresol Ă€r ett konstgjort sprĂ„k avsett som hjĂ€lpsprĂ„k, som bygger pĂ„ tonstavelserna vid solmisering av musik. SprĂ„ket utvecklades av fransmannen François Sudre (1787â1862) frĂ„n 1829 fram till hans död (den sista publikationen fĂ€rdigstĂ€lldes av hans fru och utgavs 1866). SprĂ„ket var det första konstruerade sprĂ„ket för internationell kommunikation att fĂ„ spridning och anvĂ€ndning. Solresol har Ă€ven rönt uppmĂ€rksamhet bland entusiaster pĂ„ internet i modern tid.
Solresol baseras pÄ musiknoter i form av kombinationer av stavelserna do, re, mi, fa, so, la, si, som kommer frÄn namnen pÄ tonerna vid solmisering. I kombination kan dessa glosor generera 11 732 ord med fem bokstÀver (7 + 7*7 + 7*7*7 + 7*7*7*7 + 7*7*7*7*7); dÀrtill kommer betoningsskillnader för olika grammatiska former. SprÄket kan spelas, sjungas, nynnas, trummas, mÄlas, talas eller skrivas. I tal uttalas helt enkelt orden som de skrivs.
En av de mest intressanta aspekterna av just Solresol Ă€r att det var det första konstruerade sprĂ„k som spreds över större omrĂ„den och som faktiskt anvĂ€ndes. Det Ă€r ganska vanligt att Solresol glöms bort dĂ„ man diskuterar vilket sprĂ„k som slog igenom först; VolapĂŒk Ă€r oftast det sprĂ„k som oftast nĂ€mns. Att betĂ€nka Ă€r dock att VolapĂŒk Ă€r nĂ„got mer utvecklat som sprĂ„k. En annan sak som Solresol erbjuder Ă€r att inga sprĂ„k Ă€r pĂ„ nĂ„got vis beslĂ€ktade, varvid nationalistiska invĂ€ndningar minimeras, nĂ„got som inte ens Esperanto kan erbjuda.
Solresol har haft anhÀngare som Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, Wilhelm von Humboldt och Napoleon III. SprÄket slutade anvÀndas i början av 1900-talet.
Sudre hade först skapat en metod för att med tolv toner "transskribera" eller koda om vanliga ord till noter, vilket han började förevisa 1825 genom scenförestĂ€llningar â 1835 turnerade han med sitt sĂ€llskap i London. 1827 föreslogs det att hans system kunde bli anvĂ€ndbart för militĂ€r telegrafering nattetid, och han spenderade Ă„tskilliga Ă„r med att försöka vidareutveckla systemet för militĂ€ren. Han kallade det Telephonie (jĂ€mför telefon) och anpassade det bland annat med en fyrtonsskala för blĂ„sinstrument â i en variant försök drivna med kompressor â och senare Ă€ven stĂ€mda kanoner, men trots lovord togs systemet aldrig i bruk av franska armĂ©n.
Under arbetet med Telephonie, drogs enligt Sudre hans tankar till mer filantropiska anvÀndningsomrÄden. Han hade i tankarna en idé om att anvÀnda metoden för kommunikation mellan Europas olika folk. Möjligheten att, istÀllet för att anvÀnda tolv eller fyra toner, nyttja sjutonsskalan var ocksÄ uppenbar, och med grund i detta ska Sudre ha börat utveckla La Langue Musicale, senare Solresol, 1829.
23 juli 1833 kunde Sudre för första gĂ„ngen demonstrera Solresol inför en vetenskapsakademi, och han planerade att översĂ€tta ordlistan till tolv sprĂ„k â 1834 hade han hunnit göra sex av dem, och demonstrerade sprĂ„ket inför hĂ€pna Ă„skĂ„dare, först för redaktionen pĂ„ La Quotidienne i juni, tre mĂ„nader senare i Bryssel. NĂ€r han Ă„terkom till Paris var han redan omtalad i hemlandet. 1835 reste han fram och tillbaka mellan London och Paris med sina scendemonstrationer av Solresol â i London framtrĂ€dde han i konsertsalen pĂ„ Kings Theatre, och nu kunde han översĂ€tta till Solresol Ă€ven frĂ„n nederlĂ€ndska och svenska.[1]
Ord lĂ€ngre Ă€n fyra stavelser eller toner Ă€r ordnade i ett system i Solresol, dĂ€r den första tonen avgör vilken tematisk kategori ordet tillhör. LĂ€ngre ord som börjar med do handlar om fysiska och moraliska egenskaper hos mĂ€nskligheten, re familj, hushĂ„ll och klĂ€der, fa jordbruk, krig och resor, sol konst och vetenskap, och sĂ„ vidare. Samtidigt finns ocksĂ„ ett system i sprĂ„ket dĂ€r motsatsord Ă€r omvĂ€nda speglingar av varandra â mifamifa Ă€r lathet, matthet, inaktivitet, och famifami aktivitet â vilket emellertid inte gĂ€ller alla ordspeglingar. Dessa tvĂ„ modeller skapar ibland krockar i sprĂ„ket: styrka och svaghet heter domifasi och sifamido, men si-ord tillhör egentligen kategorin för regering, lagar och samhĂ€lle.[2]
Sudre hade tidigare Ă€ven utarbetat en âsimultan metod för att lĂ€ra ut musikâ. Metoden lovordades i en tidningsartikel frĂ„n 1819, men finns annars inte dokumenterad.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Umberto Eco. The Search for the Perfect Language. 1993. ISBN 0-631-20510-1
- 1 2 Collins, Paul: Solresol, the Universal Musical Language
- â atlasobscura.com: A Reprise for a 19th-Century Language Based on Music (12 april 2018)
Externa lÀnkar
[redigera | redigera wikitext]
| ||||||||||||||||||||||||||
|
