Boka spelning med två av Sveriges bästa band?

Det dök upp ett mail från en gammal bekant från förr, a.k.a det glada nittiotalet. På den tiden spelade Magnus Larnhed hardcore i 59 Times The Pain, som jag bokade två gånger i Umeå, men numera jobbar han som manager åt Witchcraft och Graveyard. Jag dyrkar Witchcraft så mycket att det nästan är pinsamt och Graveyard är inte fy skam de heller. Hur som behöver Magnus hjälp att få ut de här rock and/or roll-banden på Sveriges vägar. Seriösa intressenter mailar magnus@citybirdlml.com. Allt är av intresse, till och med eventuella punkgigs.

In it for life…

Idag landade senaste numret av min forna arbetsplats Close-Up i brevlådan. Ledaren nämner ”Reign in blood”, världens sämsta band med världens coolaste namn är med ännu en gång (gissa vilket!), Lars gör mig avis via en läcker intervju med min drömkille Fenriz och Martin har skrivit ett jättejättejättejättelång reportage om en fullkomligt ointressant alkoholist som gillar saker i röven. Allt är ungefär som vanligt, med andra ord.
Bara en sak får mig att höja på ögonbrynet: Mogwai? Mog-fucking-wai? Hur dyngrak var redaktionen när det beslutades? Jonn har äntligen lyckats tjata in gruppen som aldrig ens tillåtits på recensionsplats i tidningen, på två sidor dessutom. Kudos till Jonn för enträgen lobbyverksamhet samt att han lyckats förvränga sanningen tillräckligt för att man ska tro att de spelar metal.

Q: Ironi? A: Reality (pt. 2)

Tack vare Dolphs stabila trumspel blev jag påmind om ännu ett ögonblick då jag tappade bort linjen mellan satir/verklighet: "Angel". Så här gick det till när den feta nollan Colin Nutley med hjälp av sin trädgårdsmästare gjorde research inför detta rättshaveri:

– Ursäkta, kan du berätta vad rock’n’roll är för mig, det får ta max fem minuter.
– Jo du Colin, det är skinnjackor, solglasögon, lite bredbent och supervit funk samt tribaltatueringar. Din fru också, hon som visar pattarna i varje film, hon är rock'n’roll som satan.
– Tack tack, nu ska jag bränna några miljoner, som jag fått av Sveriges skattebetalare, på att beskriva något totalt fel. Varför? För att jag är komplett idiot.

Uppdatering: Cornelia säger att Helena aldrig visat pattarna, utan snor och gråt är hennes trademark. I stand corrected.

Q: Ironi? A: Reality.

Jag börjar tappa greppet om vad som är satir/ironi och vad som är verklighet. För andra gången på två dagar blir jag helt mållös på grund av en trailer.

Den obekväma listan #5: pedofilerna

#5: Turbonegro med ”The midnight NAMBLA” från ”Ass cobra” (1996)
Jag har tvekat in i det sista angående den här placeringen. Går det verkligen att ha med Turbonegro, ett band som aldrig sagt något kontroversiellt och menat det under hela sin existens? Gruppen som byggt en lukrativ karriär på ironi och popkulturellt korrekt kitsch. Gruppen som i jämförelse får Vice att framstå som Bibeln (boken om ”gud” alltså, inte det där utdöda lilla popzinet) när det gäller seriositet.
Svaret kan bara bli ett: ja. För trots att jag vet att Happy Tom och pojkarna alltid gjort musik med glimten i ögat, kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av obehag varje gång jag hör denna fantastiska pederastklassiker. Ett rätt stort mått av obehag, faktiskt.
Texten i sig är billig: ”I am the midnight NAMBLA/I am the two inch gamler”, ”The fondler of the nobbler/The nemesis of the toddler”, ”I’m a nambling man/I am gonna namble your asshole” – ja, ni fattar. Inget spektakulärt där. Men drygt en minut in i låten kommer det osmakliga genidraget som kickar in ”The midnight NAMBLA” på #5 på listan: det gråtande barnet.
Eller, vad som ska föreställa ett gråtande barn. Om det är äkta eller ej är oväsentligt. I kombination med texten och att jag vet vad NAMBLA är för något, blir resultatet genuin avsmak. Samtidigt är det så smart, avskyvärt och, framför allt, snyggt, att det inte går att låta bli att tippa på hatten av respekt för Turbonegro. Extra plus för Rolling Stones-referensen.

Boomp3.com

Jag hatar folk som skriver om hårdrock

Eftersom exakt vem som helst utan koll, och då menar jag verkligen vem som fucking helst, får skriva om metal (bevis finnes här) vill jag börja skriva om sport. Hallå Niva, tjänster och gentjänster: jag hjälpte dig slängde möbler från sjätte våningen en gång i tiden, fixa in mig på Aftonbladets sportsidor.

Tom Cruise = bananas

Kanske den sämsta trailer jag sett i hela mitt liv. Historierevisionisterna i Hollywood har slutligen försvunnit hela vägen upp i sina egna pompösa arslen. Och vad mer finns det att säga om den religiösa dåren Tom Cruise? Nej, jag är mållös.

"I'm your cigarette man/I'm doing the best I can"

Den otroligt hjälpsamme mannen i tobaksaffären tar sig extra titt. Efter ytterligare en sekunds betänketid, där jag ser att han överväger huruvida han ska avslöja en monumental hemlighet för mig eller ej, viftar han mig tillbaka in i butiken:

– Vänta, vänta lite grabben. Jag ser ju vad du är för typ av snubbe. Du ska få världens tips av mig: Marlboro Classic har en superhemlig utförsäljning idag, bara för inbjudna. Du kan tjacka en rock värd 10-15 000kr för en bråkdel av det priset. Vad säger du grabben, ska jag rita en karta åt dig?

Årets förolämpning? Eller årets missade deal? Jag vet inte.

För övrigt går det trögare än väntat med min obekväma musiklista. I sann gammal Close-Up-anda har jag satt upp alldeles för hårda regler och kriterier. Plus att jag uppenbarligen har mycket högre tröskel för politisk inkorrekthet än jag trodde. Förresten, Traderahype ikväll!

En absurd verklighet: Krille goes Perez Hilton

Expressen citerar min ödmjuka blogg rakt av utan att ge cred. Taskigt. Kolla här.

Linnéa vs. random kulturkändisar

Tävling! Identifiera alla de kulturkändisar som Linnéa froterar sig med. Första bloggfanatiker som knäcker allihopa vinner något, på riktigt. Linnéa samt personerna på bilderna får inte delta.

15 minuter, äntligen!

Eftersom Sthlms filmestival nöter hårdare och hårdare på mitt medvetande för varje minut som går, blir det inte längre inlägg än så här den närmaste tiden. Jag har bara tid att konstatera att Sonic Ritual hyllas i en kanske inte helt opartisk recension här.
För övrigt så funderar jag på att skriva en novell om mitt underliga "Fear & Loathing"-liknande möte med Thee Slayer Hippie. Kan det vara något?

Come my fanatics

Fick ett fantastiskt paket från Lee på Rise Above idag: split12” med Electric Wizard/Reverend Bizarre. Dels die hard-versionen på röd vinyl, där damen på omslaget visar murran, dels den vanliga censurerade versionen på grå vinyl. En snygg affisch halkade med som bonus. Tackar!
Det påminner mig om en skröna som Lee drog när vi senast sågs på Hole In The Sky för en dryg månad sedan. Vi diskuterade Napalm Deaths första Peel Sessions-inspelning från 1987, som allmänt räknas till bland det främsta som skapats i musikhistorien. Lee:
– Vi peppar som fan på att få spela in i BBC:s studio så vi riggar upp och kör igenom setet tre gånger på raken. När vi är klara så frågar teknikern i kontrollrummet, som råkar vara trummis i Mott The Hoople, om vi är redo att testa en låt…

Vill minnas att det finns en sådan där gammal legend om Lärm också?

Technology crisis

boomp3.com är hyfsat stört. Någon som har tips på ett bra, enkelt och gratis sätt att fixa in musik i bloggen? Som dessutom, till skillnad från boomp3, även kan hantera m4a?

Den obekväma listan: snedsteget

Som den fritänkande anarkist jag är inleder jag den obekväma listan med att bryta mot två av mina egna regler: det här är vit makt-musik och det är skit. Det är till och med så dåligt att ingen levande människa skulle kunna skriva sämre musik om de så satsade sitt liv på det. Men jag har haft den här cd:n i min ägo så länge att jag på något sätt måste få in den i bloggen, mest för att den har spelats hyfsat regelbundet på fester genom åren. Se det här som en bubblare, en aptitretare, utanför den riktiga listan.

1998 gav Flashback, på den tiden det var en papperstidning, ut ”Uffe was a nazi!”: en samling med Ulf Ekbergs mest rasmedvetna låtar. En greatest hits, om ni så vill. I gruppen Commit Suicide skapade han låtar som ”Vit makt, svartskalleslakt”, ”Rör inte vårt land” och ”Min far”. I Ace Of Base skapade han världshits som ”Happy nation”, ”I saw the sign” och sålde totalt 32 miljoner album. Jag tar det igen: 32 000 000 skivor. Frågan är vilken av grupperna som absolut säkrast ger Ulf en plats i helvetet. För dit är han på väg, inget snack om den saken.

Commit Suicide är lyteskomik på rätt låg och smutsig nivå, ungefär som att skratta åt folk med Downs syndrom. Det är så dåligt att det trotsar all rim och reson, och bevisar ännu en gång att nazism och bra musik är en omöjlig kombination. Commit Suicide är olyssningsbart ur alla andra perspektiv än humorns. Men redan i ”Rör inte vårt land”, som jag lagt upp som mp3:a här, hör man förlagan till den supervita reggae som senare kom att förvandla Ulf till en extremt välbärgad nationalsocialist.

För att döva mitt dåliga samvete över att jag sprider nazistmusik lägger jag även upp MDC:s ”Nazis shouldn’t drive”, en hyllning till den bilolycka som tog Ian ”Tjackpundarnazi” Stuarts liv 1993. Här i en strålande liveversion från skivan ”Fiesta comes alive”.

Boomp3.com

Boomp3.com

The Brando/Allin connection

Fick följande email från Henrik ang. inlägget här under:

Klasskompis: är det en sån där rockare på bilden?
Henrik: Vafan, det är ju Marlond Brando! En av världens mest kända skådespelare. Har du inte sett "Gudfadern"?
Klasskompis: Aldrig sett. Jag tänkte bara att det var en av de där "tio värsta rockarna" jag såg på någon lista. Han rullade sig i bajs på scenen. Såg ut lite sådär... Han dog 1993 läste jag.
Henrik: Vadå, GG Allin eller? (börjar Googla fram en bild på GG)
Klasskompis: Ja, han var det!

Och världen blev just ett snäpp dummare.

"I can’t deny reality/As life gets smothered" – the Gynning/Brando connection

Igår var första dagen sedan jag startade den här offentliga Golgatavandringen som jag inte gjorde ett inlägg. Jag fastnade i en isländsk road movie (nja), ett amerikanskt indie white thrash-drama (lysande) samt Carolina Gynning. Hon var på tv igår och ofrivilligt, trots ett allt mer eskalerande illamående, sögs jag in i det. Se min liknelse vid blodiga bilolyckor här nedanför för närmare referens. Hon pratar motbjudande skånska och med ett skrikande, hysteriskt tonläge, som får Close-Up-redaktionen att framstå som Marlon Brandos karaktär i ”Apocalypse Now”. Jag känner en mysterisk blandning av förakt och fascination för kvinnan. Om jag har en poäng med det här inlägget? Egentligen inte. Men idag skriver DN:s Niklas Wahllöf en briljant tv-krönika under rubriken ”Vänskapskorruption. Var finns journalistiken i nöjesteve?”, som gör att sambandet mellan Gynning, Kenny Bräck och fenomenet inkompetenta människor på höga poster känns glasklart. ”JFK” och Kevin fucking Costner i kvadrat: ”We’re through the looking-glass here people”.
Wahllöfs krönika finns inte på nätet. Så ni får, tja, bläddra i en riktig tidning, om ni minns hur man gör, om ni vill läsa den

UPPDATERING: Efter flera mail och kommentarer från folk som behärskar world wide web bättre än mig, så postar jag en länk till DN-krönikan här.

Hetsapan

Allt det här snacket om hets får mig att tänka på Hetsapan, Cornelias extremt kortlivade band från det gyllene året 2004. Jobbigast med den perioden var att när hon började referera till Hetsapan så fattade inte våra gemensamma bekanta att det var ett band, utan tänkte att hon snackade om mig.
Lite statistik: två genomförda konserter, sex inställda, noll bandfoton, ingen hemsida, en demo som aldrig släpptes. Övriga medlemmar var Jonas från Skitkids, dåvarande Imperial Leather-sångaren Dany samt Daniel från Död Och Förbannelse. Här har ni tre mp3:or, varav en är en cover på Lädernunnans ”Ensam i natt”. Fotot är taget av Andy/Instigate Records.

Boomp3.com

Boomp3.com

Boomp3.com

Q: Hets? A: Hets.

I bekantskapskretsen är jag inte känd som en direkt tålmodig människa. Intensiv, stressig, rastlös, adhd-liknande och hetsig, helt enkelt, är ord som brukar användas för att beskriva mig. Men de finns de där ute som slår mig med hästlängder. Följande är en helt autentisk mailkonversation mellan mig och en kille som köpt en sak av mig på Tradera. Jag brukar alltid vara extremt snabb på att svara på mail, men inte ens jag kan tillfredsställa den här snubben. Inget har ändrats förutom det som jag har anonymiserat för att skydda de inblandade.

Köpare kl 10.32: Hej! Har du skickat XXX? Jag har inte fått den än!! Hade nästan glömt av den...
Krille kl 10.57: Den där är skickad sedan väldigt, väldigt länge, till adressen som stod på tradera.

Här går jag iväg och, tja, jobbar förmodligen. Jag befinner mig ju trots allt på jobbet.

Köpare kl 11.07: Hej igen, Fan va synd. Då har den kommit bort på posten!! Det har aldrig hänt att något strulat för mig på tradera tidigare.
Köpare kl 11.10: Är du säker på att du skickat den... jag menar du säljer mycket på tradera. Det kan vara lätt att glömma. Jag vill inte strula med detta men det är en ren princip. Annars skiter jag i det, jag menar det kostade inte så mycket. Men jag är tveksam till att posten strulat bort skiten!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Krille kl 11.32: Jag ska dubbelkolla när jag kommer hem så jag verkligen skickat, men jag är 99.9% säker på att jag har det.
Köpare kl 11.32: Hej igen! Får jag inget mer svar än så? Eller ska du försöka slingra dig? Jag blir så jävla trött på såna velare som du.... Hymlar du lika mycket med dina åsikter om Stalin också?? Nu lägger jag ner. Orkar inte mer. Jag skiter i detta nu.
Köpare kl 11.33: ok jag ballade ur i sista mailet. Ursäkta.
Krille: kl 11.34: eh, är du allvarlig eller?
Köpare kl 11.37: Nej jag ballade ur lite. Men hade jag haft en bild på en ung Hitler eller Beria på min blogg så hade jag nog skämts lite... Stalin verkställde ju för fan svältkatastrofen i Ukraina. Eller har du glömt det?? Man kan vara punk och DIY och ändå inse vem stalin var..
Krille kl 12. 53: Jag är fullt medveten om Stalins illgärningar. Jag är även medveten om att du förmodligen tar min blogg på lite väl stort allvar. Dock vill jag också påpeka att jag även har en bild på Hitler. Helgarderat.
Köpare kl 16.36: Det är lugnt. Nu är elden släckt. nO HARD FEELINGS.
Krille kl 17.26: det här ska jag blogga om...
Köpare kl 18.41: haha..underbart.

Födelsedagsfest i tårtor, presenter å mingel

Vegan power

Not so much vegan power





Tack!

#1 present

Jag älskar den här serien. Borde inte kunna relatera till ett endaste ord i den, men ändå känner jag igen mig i så gott som alla strippar. Genialt. Kan ni läsa den här ovan trots suddigheten så förstår ni storheten. Speciellt med tanke på att jag publicerar den i en blogg.

Det blev en politisk inkorrekt lista

Min vän Patrik tipsar om ett pågående medialt musikkrig angående kvinnohatet inom hip-hop. Krönikör A skriver ett inte helt genomtänkt inlägg i debatten, vilket får det betydligt mer kända krönikör B att gå i taket. Allt det här får mig att fundera. Inte på att Papa Dee misstänks för att ha spöat på frugan eller att Ken Ring figurerat och frikänts i ett våldtäktsmål. Jag skulle bli förvånad om de inte gjorde det. Nej, det är när krönikör B skriver så här:

”Jag har lyssnat på hiphop i 15 år, drygt. Varje dag har jag som feministisk ung man brottats med problematiken i många av texterna. Jag har tvagat mig efter att ha haft "Crossing the border" med Philly's most wanted på repeat för länge.”

Det är själva tvagandet som är det fascinerande här. Alla med ett mer än ytligt musikintresse har sådana skivor i samlingen, skivor med artister som säger saker som, om dina polare hyste samma åsikter, skulle du säga upp bekantskapen diiirekt. Ändå kan du inte sluta lyssna för det är så jävla bra. Det är som en blodig bilolycka: du vill inte se kropparna, men kan ändå inte låta bli att sakta in när du passerar på motorvägen. Och är beatet tillräckligt bra, ja då stannar du och går ut och dansar vid vraken.

Allt det här leder till en slutsats: en lista. Nödvändig för varje blogg, eftersom alla som är inbitna musikentusiaster inbillar sig att alla andra inbitna musikentusiaster vill veta hur saker och ting rankas. Så jag tänker göra en lista med de mest obekväma låtarna i min egen samling, låtar vars budskap ger mig utslag men är så bra rent musikaliskt att jag blundar för det faktumet. För att göra saker och ting enkla kommer jag använda det i sig obekväma omdömet politiskt inkorrekt, trots att denna term är rätt tvetydig. Tror ni fattar vad jag menar. Det blir en kort, hård och effektiv lista, 5-10 låtar. Jag är trots allt inte lika tålmodig som Daniel.

Några regler:
* Det blir bara musik som jag själv äger fysiskt på lp, cd eller kassett. Vem som helst kan googla fram lite Myspace-hat, ain’t nothing to it.
* Det blir bara musik som jag verkligen, verkligen tycker är bra.
* Hårt nischad hatmusik riktad en speciell, marginaliserad subkultur - som vit makt-musik, reggae, ragga, vikingarock etc – är bannlyst. Om jag nu mot förmodan skulle haft några sådana plattor i hyllan. Vilket jag inte har. Vem som helst kan vara politiskt inkorrekt inom ett sådant snävt kontext. Så ni kan bespara mig kommentarer typ ”va, hur kan du inte ha med Skrewdrivers ’White power’ ep?” eller ”Bob Marley då? Hur kan du glömma honom?”.
* Och nej, Anal Cunt, Rupture och GG Allins provocerandet för provocerandets skull är för trött, även om jag i vissa ögonblick uppskattar deras musik. One Life Crew? Shit, de var aldrig ens värda något ur ett ironiskt perspektiv.

I övrigt mottar jag gärna tips.

Shameless self-promotion

Jag har massa auktioner på Tradera som går ut idag. Spana här. Nu ska jag och Cornelia ha ett gemensamt tårtkalas för att fira våra bemärkelsedagar. Hurrah för oss.

Gårdagen i bilder och kändisskvaller

Dagens Perez Hilton på budgetnivå: Dennis Lyxzén och Amanada Jenssen? Jaha, hmmm, där ser man.

Life could be worse

Ännu en dag på jobbet: Electric Wizard i datorn, en flaska rödtjut för 130 kr i glaset, massa texter om film att korra och ett HÅCE-gig att gå på. Jag har haft det sämre.

Jens Rens rules maaan!

Ikväll antar jag att alla i hela Sthlm ska på det här. DZ + Joel Borgs marknadsföringsgeni + två dagars hype i DN + 50% Refused = utsålt. Tack och lov kan jag fortfarande fixa gästlista, trots att jag numera är en nobody. Tack Niklas!
För att peppa spisade jag Step Forward, ett av Dennis tidigaste band, hela vägen till jobbet. Gruppen släppte två kassettdemos, ”I am me” och ”Does it make a difference?” 1989 respektive 1990, och räknas som förgrunden till det som kom att kallas Umeå Hardcore under nittiotalet. Bandets inflytande för stadens musikscen kan inte underskattas. Drygt tjugo år senare slår det mig hur otroligt tidlöst materialet är. Kanske inte varenda låt, men helheten. Riffen är på ytan simpla och rudimentära på ett sätt som bara väldigt unga, oerfarna människor kan spela dem, men vid en närmare granskning finns där arrangemangsmässiga knorrar som ger ett oanat djup. Kort sagt: detta är svinbra. Jag lär återvända till Step Forward mer i den här bloggen.
Dock kan inte den största äran tillfalla Dennis. Visst, stundom låter han som en väldigt, väldigt ung Roger Miret, men alla som följt hans karriär noga vet att han styrka ligger som underhållare, inte som vokalist. Nej. Step Forwards genialitet ligger i Jens ”Rens” Nordéns makalösa trumspel. Ikväll håller han takten i AC4 (kolla förresten vad mycket roligare det namnet blir om man länkar så här) och jag förväntar mig, precis som alltid, en fantastisk uppvisning i hardcoretrummor.
Ni förstår, Jens har inte utvecklats på 20 år. Han kan spela en enda sak, hardcore modell åttiotalets USA i 7 Seconds/Youth of Todays anda, men han har genom åren förfinat ett redan perfekt stuk till gudomlig standard. Jag hör att det är Jens. Det är svårt att säga exakt vad som är hans kännetecken. Jag lutar åt baskaggen, det märks direkt att det är denna norrlänning som trampar på pedalen, samt de blixtsnabba virvel/hi-hat-fillen.
Förutom AC4 spelar Jens även i Sveriges mest underskattade punkband The Vectors samt Regulations, som helt korrekt är skattade som ett av världens bästa nutida hardcoreband. Jag hade äran att spela med honom i E.T.A, och han står sig fortfarande som den bästa, tajtaste trummis jag någonsin haft i ryggen.

Jens Rens – I salute you!

Krille går på lokal!

Ikväll var vi ute med Cornelias bästa vän Mikaela och hennes karl Simon. I vanliga fall är de bosatta i San Diego, så de var på blitzkriegbesök, och är sjukt prestationsångestframkallande. Mikaela är enormt högutbildad, har arbetat som minröjare i fucking Västsahara och jobbar med FN-liknande prylar (men absolut inte FN, hon föraktar FN, och vem gör inte det, egentligen?) som jag inte ens kan börja fatta. Simon, som är britt och hatar när svenskar uttalar hans namn så det låter som ”semen”, är dataingenjörsuperwizard. Jag är underbetald kulturarbetare och spelar demohårdrock/punk. Ja, ni fattar. Dock ett fruktansvärt älskvärt och fabulöst roligt par som det alltid är sant ett nöje att träffa.
Tyvärr gjorde vi misstaget att gå till Söders Hjärta, en restaurang som fördjupade begreppet medioker. Jag och Cornelia är vegetarianer och är sedan länge vana att behandlas som speciella, visst, det köper vi. Men vi hade till och med ringt i förväg till stället, där vi bokat bord, och kollat läget eftersom det inte står på hemsidan. Vi kommer dit, ett sällskap på sju ätande personer. Den enda vegetariska rätten står på tavlan som ett av dagens tips så det bådar ju gott. Alla beställer. Det går en timme innan första två rätterna, oavsiktligt kalla, serveras till köttätarna. Sedan droppar tallrikarna in i en ojämn ström, tills det bara är jag och Cornelia kvar. Jaha, business as usual, trots att stället inte ens med den bästa fantasin kan beskrivas som fullsatt. Och, och, vår rätt är dagens fucking tips. När vi frågar vad som händer blir vi oerhört arrogant och otrevligt bemötta av servitrisen. Hon förklarar att gammkocken (hennes ord, inte mitt) är lite långsam och noga och vill att det ska bli rätt. När alla i princip har ätit upp får vi in vår vegetariska rätt – wrap med quornfärs och bönor, lite sallad, en klick gräddfil samt en sked guacamole. För 165 kr.
Viva Sthlm, viva Sverige.
Till Söders Hjärtas slutförsvar ska sägas att efter alla ätit upp kom gammkocken själv ut och bjöd på en flaska vin. Och att tanten som serverade drog av sista rundan öl för alla. Men, tyvärr, plåstret kom lite för sent på ett redan amputerat ben. Ett vänligt ”vi beklagar verkligen” lite tidigare under kvällen hade betytt så mycket mer. Slutbetyget för det här etablissemanget kan sålunda bara bli ett: fuck jävla off.

Ibland blir jag besviken på mig själv…

…när jag inser att jag faktiskt har ett samvete och viss moral, trots att jag hemskt gärna skulle vilja vara en amoraliskt urkraft a´la De Sade. Men det är jag då inte. Jag pallar inte att sparka på folk som så uppenbart har problem med sig själva, och mentalt ligger nere för räkning sedan länge. Det känns inte rätt i magen. Speciellt då jag bemödar mig om att inte vara en långsint person. Så därför tog jag bort inlägget här nedan.

"Hindsight is always 20-20/But looking back it's still a bit fuzzy"

Fick detta mail från en nära vän:

"Hur ofta sitter du och skrattar och slår dig själv på knäna över att du
lyckats ta dig loss från Close-Ups klibbiga tentakler?"

Kära vän,
Inte så ofta som man kan tro. Jag pendlar enormt eftersom jag är en sådan ofantlig humörmänniska. Mina olika lägen gällande min yrkeskarriär är som följer:
1. Otroligt lycklig. Uppsluppen på ett sätt som inte ens karnevalen i Rio kommer i närheten av. Du vet killen som missade sitt plan den 11:e september 2001, det plan som sedermera flög in i ett hus? Hans lycka är ingenting mot min.
2. Otrolig ångest över att inte ha en garanterad fast inkomst, speciellt när ekonomin nu är på väg åt helvete.
3. Otrolig saknad över att inte ha superkoll och sitta mitt i smeten. Slår lätt över i historierevisionism, vilket leder till "hmmm, det var nog ett ganska bra jobb ändå, jag ska kanske böna och be om att få det tillbaka".

Hitta ett fel

Min fantastiska och talangfulla redaktionssekreterare (ja, sekreterare, trots att hon alldeles nyss vägrade min order om att göra en high-five) Elina har debuterat som journalist åt tidningen you love to hate: Nöjesguiden. Hon är en ny stjärnreporter på väg uppåt i karriären, medan jag fortfarande befinner mig på samma slamfyllda botten som jag startade på för 13 år sedan. Om en månad kommer hon att frottera sig på Berns, eller snarare indiekidsen motsvarighet, medan jag får nöja mig med att krampaktigt hålla fast vid minnena av mitt tio år gamla möte med Dee Snider.
Läs Elinas omslagsartikel här. Ni kan även roa er med att leta smärre, obetydligt faktafel som smugit sig in i artikeln. Mina försök att trösta Elina med att hon i alla fall inte tagit emot ett par hundratusen kr av gangsters, som den här journalistiska klåparen gjort, har inte hjälpt.

Back in the USSR

Här på Stockholms filmfestival lär jag mig något nytt varje dag, nej, varje sekund. Idag har jag till exempel fått lära mig att "krutoi" är sovjetiska för cool. Och om man söker på Youtube med orden Russia + Drunk + Ninja får man ett överraskande stort antal träffar.

Kolla vilken fantastiskt liten kuk jag har...

…eller snarare: kolla vilken fantastiskt liten mängd besökare jag har haft på den här bloggen sedan jag började räkna i måndags. Jag la bara upp det här för att jag, av en slump, haft 138 återvändande besökare just den sekunden jag kollade. Det finns en gud, utöver mig alltså.
Ont i huvudet och knäckt. Kanske för att jobbet börjar hopa sig ordentligt nu, kanske för att jag av misstag såg den här filmen ikväll. Tack för det gubbjävlar, jag skickar faktura på en timme och trettio bortslösade minuter.

"Vi är ju faktiskt inte så ockulta"

Alan Forbes har skickat en skiss till omslaget han ska göra åt Sonic Rituals 12". Vi är svinnöjda, även om det nog är liiite för sataniskt för oss. Vi är ju faktiskt inte så ockulta, när allt kommer omkring. "Mother Hearse" släpps senare i år på Tankcrimes.