”Mensvärk! Mensvärk!”

Jag har en rimlig herrbekant – på lagom avstånd –som heter Kenth Philipson. Nu har Kenth, eller Lord K Philipson som han kallar sig i musiksammanhang, skrivit en reklamlåt till Ipren i hopp om att vinna en tävling. Den är femtiosju sekunder lång och sorteras med största sannolikhet in i facket death fucking metal.

Den går så här:



Om Kenth, eller Kenth Arne Göran Daemon Floyd Philipson som han heter till fullo, vinner tävlingen får han femtiotusen kronor.

Jag har inte en aning om vad han skulle lägga femtiotusen kronor på. Förmodligen tribaltröjor, skäggvårdsproduktet. MMA-biljetter och än mer orimliga produkter. Men jag tog chansen och gick in och röstade på Ibuprofane och deras renshit ”I.P.R.E.N.”.

Gav den fem pluppar i betyg. Gör det du med.

Gå in på ipren.se/jakten och leta reda på låt nummer 294. Rösta! Och sprid, sprid denna länk och info för internets våldsamma stormbyar. Låt de sociala mediernas alla holocaust winds föra till seger.

Kenth är en vinnis! Och så även Dan Swanö, som i ett rasande tempo growlar välartikulerat om mjuka kapslar och mensvärk.


Kenth med Pete Doherty på Getaway Rock, 2010. Kenth till höger.

”Death is the most fucking real. You should write about death.”

”Bottle bottle on the wall…”

Min plan att bara spela hardcore, punk och hardcorepunk, föll i bitar. Efter första halvtimmen var jag helt slut efter att ha blivit påmind om hur korta låtar och snabba byten kräver sin svett när du dj:ar själv.

Till exempel visar det sig att Crucifix ”Peace of annihilation”, som jag alltid sett som en lång låt då den inleds med ett spoken word-intro, bara är en minut och tjugosju sekunder lång.

Så vissa opunkigt episka rökare har sprängts in i listan. Jag beklagar.

Umeå Hard Core-blocket
Separation: Is it over?
Step Forward: The dream
Final Exit: Proficiency

Really Red: I refuse to sing
Citizens Arrest: Serve and protect
G-Anx: Kir for pleasure
Inepsy: 10 packs of smokes
Burning Kitchen: Grabbarna på Fagerhult
Bad Religion: Fuck armageddon… this is hell
The Dicks: The Dicks hate the polics
Ratos de Porão: Crucificados pelo sistema
Negative Approach: Can’t tell no one
Motörhead: White line fever
Gang Green: Rabies
Crucifix: Peace or annihilation

D-blocket
The Dils: I hate the rich (kulturdebatt!)
Disfear: Judgement day
Discharge: Does this system work?

No Security: Kollaps
Turbonegro: All my friends are dead
Motörhead: Burner
Black Flag: Louie Louie (”Jealous again”-era Dez)
G.I.S.M.: Endless blockades for the pussyfooter
Richard Hell & The Voidoids: Blank generation
World Burns To Death: Come and see
Darkthrone: Too old, too cold
Reagan Youth: Reagan youth
Mob 47: Kärnvapen attack
Mission of Burma: That’s how I escaped my certain fate
Chain of Strength: True til death
Amebix: I.C.B.M.
Misfits: We are 138
Joy Division: They walked in line
Autopsy: Ridden with disease
MDC: I remember (”The police is the klan is the mafia”)
Minor Threat: Straight edge (historiens bästa ackordföljd i ett riff)
The Freeze: Sacrifice not suicide
The Germs: Media blitz
Void: Who are you?
Roky Erickson: The night of the vampire

Efter det här brann min penna upp och inget mer finns nedskrivet.

Jag vet att jag spelade Refuseds ”New noise” och när vänner höjde på ögonbrynen skrek jag barskt att ”det här är originalversionen från ’Straight edge as fuck 2’ for fuck’s sake!”. Så det så

Konserten då? Jo tack. Den var fin om ej legend.

Victims var oerhört stabila och hårda, som de alltid är. Bombus går från klarhet till klarhet och är på väg mot nya stordåd, utan tvekan. Och de börjar utkristalliseras som den typ av band som du antingen dyrkar eller hånar (nej, de låter inte som Nine). Och det är alltid ett plus.

Poison Idea var dock ett antiklimax av (förlåt tjockisskämtet) Pig Champion-proportioner. De öppnade med en ny låt som ingen vill höra och efter det blev det bara än mer oinspirerat och trött. Jag försökte hålla uppe entusiasmen och kämpade tapert för att koppla ihop det jag såg framför mig, med det band jag älskat mer än livet i tjugo år. Men det går sådär när ljudet är så katastrofalt risigt att det är svårt att känna igen låtarna.

Deppigt.



Vinnarna: Bombus på en brygga. Slappa livsstilar, slappa uppsyner.

They burn guitars in Gävle, don’t they?

För femton år sedan bokade jag Raised Fist för att spela på mitt dåvarande bands debutgig. Nu åker de till Gävle och bränner gitarrer, inte julbockar, inför nästa veckas Getaway Rock.

Någonstans känns det som en rimlig utveckling.

Jag hyllar den stundande apokalypsen med bläck

Knäveck och knä av Dadde, Carneval Tattoo. Gammal ICBM-spindel av Jenny, Stockholm Classic.

Rapport om gårdagen senare. Nu: mjukisshorts och ”Girls”.

”I can’t slow down/I’ve got a date with the devil”

Det här gör vi ikväll. Jag är en av de som spelar skivor i dj-båset. Mitt tema: hardcore, punk och hardcorepunk. Uteslutande. Ses där.

För de intresserade av arkeologi:
Senaste Poison Idea var i Stockholm var det så här. Väl värt din tid.
Min djuplodade, själaslukande, psykiskt utmattande intervju med sångaren Jerry A läser du här. Väl värt din tid.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: En odyssé i uppgiven PK-ism, raggare och midnattssol

Det blir en sådan där fantastisk dag som bara fortsätter och fortsätter, och fortsätter. Jag, André och Ida lallar runt i Umeå City, lätt drabbade av posttraumatisk granatchock efter Dennis fyrtioårskalas dagen innan.

Inget allhus, ingenstans för kidsen att vara.

Så vi hamnar på Charlies uteservering. Cirka sjuttio procent av alla band som du någonsin associerat med Umeå har haft sin replokal i källaren på Charlies. Ingen har någonsin ockuperat uteserveringen. Nu gör vi det. I fyra timmar.

Hur absurt det än kan låta är Charlies det billigaste haket för att dricka starköl i hela Umeå. Pizzan på bilden ska dock inte prövas. Lätt den sämsta, mest ovärda sunkpizza jag någonsin ätit. Noll procent flott.

Noll! Orimligt!



”Jahaja, storfräsarn kommer’ hit från Stockholm. Tar in en flaska vin på Charlies. Jojo! Jag tackar jag!”



När Charlies stänger klockan åtta lommar vi iväg ut till Big Brother-Lars hus, där födelsedagsfesten ägt rum. Det ligger ute på Ön och är en stabil promenad rakt ut i spenaten.



Där ser vi fotboll med blandat intresse i sällskapet.



Dennis skjutsar hem oss i natten. Vi lyssnar på D.R.I. och dricker folköl och är lyckliga. Jag försöker övertala Dennis att vi ska göra just det hela natten: bränna runt och spisa hardcore. Som vi gjorde på nittiotalet när André var en av de första i gänget att köpa egen bil – en Vauxhall.

Då drog vi runt, spelade Los Crudos på kassett jättehögt, skrek åt folk och var straight edge. En kväll fick vi raggarkredd då ett sällskap med äkta raggare gled upp, bondade och erbjöd oss att cruisa med dem.

Men nej, denna kväll nekar Dennis en längre åktur. Det blir en ynka vända i raggarrundan vid Renmarkstorget. Sedan sprider han ut oss alla över stan.

Jag och André hade dock ännu för mycket spring i benen. Efter att ha laddat med Bäddat För Trubbel och Svart Städhjälp knatar vi tillbaka åt samma håll vi just kom ifrån, långt ut på Teg för att hitta en av stadens två dygnet runt-mackar.

Mackbiträde på telefon: Shell, Teg.
Jag: God afton! Hur länge behagar ni öppet ikväll?
Mackbiträde på telefon: Vi har öppet dygnet runt.
Jag: Kanonis! Då kommer vi!
Mackbiträde på telefon: Välkomna!
André: Alltså, om du ringer ett ställe klockan ett på natten en söndag, och de svarar, då kan du nog utgå från att de har öppet dygnet runt.



Vi pratade länge och väl om allt vi gjorde rätt med bandet (extremt mycket) och allt vi gjorde fel (nästan lika mycket).

Det är uppenbart att det är länge sedan vi alla marscherade till omslaget till His Hero Is Gones ”Fifteen counts of arson”. Nu har vi alla anammat en stabil FTW/we’re only gonna die from our own arrogance-attityd, utan hopp och utan framtid.

Jag minns vår första USA-turné när våra följeslagare Kill The Man Who Questions stannade och tankade på Shell. Och köpte Coca-Cola! Jag blev indignerad. Sångerskan Niki Long tittade på mig, drog ett bloss på ciggen, tog en klunk läsk, och sa ”that’s cool dude, we just toured with His Hero Is Gone and they only stopped at Shell”.



En av de vackraste bilder jag sett: André, Tegsbron, Umeå, dagsljus, klockan fyra på morgonen. Supersöndag!

Tack alla.

Soundtrack: Tidlös hardcorepunk signerad, Reagan Youth, Raw Power, Teen Idles, Indigesti och Minor Threat.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där vi inte insåg att Black Sabbath rimmade ”masses” med ”masses” innan vi satte det på en egen t-shirt

…undrar förresten om min dåvarande flickvän Linnea Eklund vet att hon, genom att svika och inte dyka upp på en hardcorespelning på Athena 1996, direkt skapade vår mest kända låt och därigenom indirekt skapade hela bandet? Måste berätta det. Hardcore lifestyle.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där vi skrev knappt läsbara brev på vanligt papper

Det här skrev jag för tio år sedan. Kudos till Boel som skickade det i digital retur lagom till jubileet.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där alla bra band är döpta som bokstavskombinationer

Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från helgens konsert med D.S.-13. Och egentligen har jag inget mer att tillägga utöver videoklippen i inlägget nedan.

Nu är det tillbaka till verkligheten och slut på flykten. Åka runt och återförena gamla hardcoreband, ska det vara något för en trettiofemåring? Nej.

Ville bara lägga upp bilden nedan på mig och min mamma. Hon tog fotot här ovanför. Mamma har alltid ställt upp för mig, alltid haft min rygg både när det funnits skäl att vara stolt och skäl att vara mindre stolt över mina eskapader. Jag älskar henne.



Vi gjorde även en officiell fotosession med AC4 medelst mobiltelefon.





Action!

Midsummer madness in Umeå Hard Core: DS-13 säljer ut och återförenas vol. 2

Så här såg det ut. Del tre är bäst. Födelsedagsbarnet Dennis Lyxzén sjunger ”Steppin’ stone” med oss och jag nitar in basen i trummorna.

Tack till alla.

Midsummer madness in Umeå: en norrländsk odyssé genom världens känslokallaste kärleksstad

Jag och mamma viftar irriterat bort kransar. Hatt for life.



Hur ska du homestyla din balkong på Ålidhem, där myspysiga familjer midsommargrillar fröjdefullt ute på gården? Med en ljustavla sportandes Morbid Angel-pentagramet, givetvis.

Kudos till hembygget Peter, kudos.



På en fiolbestyckad hippiefestival ute på Kärleksudden vid Kinabron, funderar jag stilla och insiktsfullt kring vad som hände med mitt liv. Var blev det fel? Är det här slutet?



Jag hade förträngt hur mycket hemgjort vin som rullar runt i Umeå. Här avnjuter Peter en sjuveckorsvariant. På PET, såklart.



Fru Dörr bränner av en svenskifierad version av Exploiteds ”Fuck the USA”, subtilt döpt till ”Knulla USA”. Den ensamme hårdrockaren på marken är Piratpartiets representant i Umeå. 2014 tar ni riksdagen!



Fru Dörr anammar Watain-filosofin med matchande ryggar i syfte att bygga en lagkänsla. Subkulturellt korrekt och stiligt nitat.



Ja, vad ska en låt om raggare heta, om inte ”Raggarjävel”? Notera Piratpartiets representant mot slutet, hur han kärnfullt sammanfattar punkens syn på den pursvenskaste av svenska subkulturer.



Efter det dyker det upp ett reggaeband med dragspel och blås. Mina fridfulla funderingar kring varats förgänglighet piskas upp till ett stormande hav av hat och självförakt. Domen över mitt liv anländer: det är över nu. Guds kuk, visa nåd.



Gothrockare på mountainbikes, jagandes fester under midnattssolens sken. Genom den norrländska natten susar smeknamnen förbi: Berrka, Loppan, Maiden-Linda.

Jag: Varför kallas hon Maiden-Linda?
Peter: För att hon gillar Iron Maiden väldigt mycket.
Jag: Rimligt.



Ännu en umeiansk sommardrink. Denna gång ett tvåveckorsvin uppblandat med jordgubbar och någon sorts drinkmix. Förmodligen sockerdricka. Fräsch och blommig smak!



Sommardrink leder till spyhink: en ung punkare säckar ihop på soffan och en omtänksam värd placerar ut en strategisk hink.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Mass appeal merchologi

Pins.


Patches.


The birth of it all.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: DS-13 säljer ut och återförenas

Så på midsommaraftonsmorgon klev jag upp klockan fem, flög till Umeå och repade med mitt gamla band för första gången på tio år.

På Charlies Kiosk ropade ägaren ”hej cowboy, vad letar du efter?” när jag sökte efter en icke-existerande kaffemaskin.

Bara det gjorde resan värd mödan.



DS-13 2012: Tom Terror, Andy Anarchy, Jånte D-Kay, 138.



I källaren på Charlies Kiosk – där historisk och relevant punk skapats i två decennier – fick vi ihop en setlista. Effektiv speltid: arton minuter, inklusive mellansnack.

Ikväll spelar vi live hemma hos Big Brother-Lars, kollektivet Farmen på ön i Umeå. Ses där.

Soundtrack: den nuvarande generationen Umeå Hard Core i form av Eaten Raw. Dyrka på internet – här.

And the Assange heard the metal

Hur ska vi få ut Julian Assange från Ecuadors ambassad?

Enkelt: Noriegadoktrinen.

”When the United States invaded Panama in December 1989, Noriega took refuge in the Holy See’s embassy on December 24, which was immediately surrounded by U.S. troops. After being continually bombarded by hard rock music, including Van Halen’s hit song Panama, and “The Howard Stern Show” for several days, Noriega surrendered on January 3, 1990.”

Jag röstar för att att Sverige skickar Sabaton post-haste.

Soundtrack: Tvar dabla”, av och med Black Trip, på rödfärgad sjutumsvinyl.

"Waiting for the last breath/Hell has no disguise/Just look through synther's eyes” vol. 2

Minns ni att jag hajpade Henric de la Cours obskyra Venom-cover? Nu har han gjort en video till den. Lågbudgetchock! DIY!

"You slam that shot/It makes you a man/I'll try to keep my cool/But you better understand"

Under den gångna veckan har jag intervjuat mängder av snutar och spelat igenom mängder av låtar med mitt gamla band inför helgens återförening. Har upptäckt att jag gillar just snutar, samt att alla våra låtar går i A och E och endast använder sig av heltoner.

Varför krångla?

Därav halvfarten här. Som om inte ni och resten av Sverige släcker ned mentalt under midsommarveckan ändå.

Petar in ett konserttips i stiltjen. Se ovan för gammelmediaflyer, se här för digital information. Ni vill väl inte missa när Umeå Hard Core Militia glider in och gör upp räkningen med Scott Vogel...





...och sedan kommer Straight Edge Terror Force #1 och plockar Ika för att hon hånar deras subkultur medelst Jägermeister.

Game on

Jonas, Mattias, Klara, Emil och jag: Tre rockjournalister i symbios med två rockmusiker. Som upplagt för spelande och drickande på elitnivå.

Hemmakväll med vänner och Rock Science. Jag gillar det spelet mer och mer för varje gång. Kanske mest för att jag den här gången vann två av tre rundor, men även för att det går snabbt att spela. Långrandighet och segdragna brädspel är inte vad vi behöver.

Dock kvarstår min kritik från förra gången.

Lägger även till ett stort ”men vad i helvete?!” angående nedanstående Twisted Sister-fråga/svar.

Nog för att jag inte är någon HBTQ-expert, men inte har Twisted Sister någonsin uppträtt utklädda till kvinnor? Vad säger RFSL om denna felaktiga renommésnyltning?

Orimligaste uttalandet under kvällen #1, Emil: ”Det finns inte en fråga om Bon Jovi i det här spelet, som jag inte kan.”

Orimligaste uttalandet under kvällen #2, Mattias: ”Saxofonen har gett mig så mycket i livet.”

”How much art can you take?”

Fredriks mamma Ingrid är en väldigt bra och trevlig människa. Hon är även en abstrakt expressionist. Jag kan mycket om actionrock men väldigt lite om actionmåleri. Så jag lämnar själva konstbedömandet till andra, mer rutinerade ögon och hjärnor. Jag nöjer mig med att med en tonårings darriga handstil placera ett för konsten matchande Driller Killer-citat i galleriets gästbok.

”We’re all patched up/We’ve got somewhere to go”

Fångad av en regnstorm lånar Olivia Obliteration min jacka som provisoriskt, och patchat, skydd. Sedan utspelar sig följande autentiska konversation vid middagsbordet:

Olivia: Du är min hjälte.
(kramar, pussar)
Jag: Åh, jag älskar dig så mycket lilla vän. Förlåt om jag är konstig ibland. Vuxna kan vara det då och då.
Olivia: Det är okej.

Hon har inte fyllt tre än.



Olivia: Oj, pappa. Vad är det där för bokstav.
Jag: Det är V. V som i Vitus.
Olivia: Vitus.

Råpunkmusiker: Two words combined that can't make sense

En autentisk konversation på en turborockig snyltarterrass, cirka klockan 20.45.

Jag: Det blir inte så sent och hårt ikväll. Jag ska intervjua en snut prick klockan åtta imorgon bitti.
Fredrik: Vad är En Snut för band? Låter som något som precis släppt en extremt limiterad kassettdemo med råpunk.
Jag: Det är inte ett band. Jag ska intervjua en poliskonstapel verksam i Stockholms innerstad. Norrmalm, för att vara exakt.
Fredrik: Jaha.

Se där, ett namnförslag för alla er aspirerande råpunkmusiker. Och se även där, en självmotsägande ordkombination av rang.

En vanlig onsdagskväll, under vilken vår hjälte finner sig på ännu ett snyltarevenemang med turborockiga förtecken (live på internet)

Avslappnat förhäng på Grand Hôtel innan Turbonegros releasefest. När personalen utgår från att du antingen är en pr/datakonsult, en slusk eller Ozzy Osbournes kompmusiker, kan du lika gärna behålla solglasögonen på.

Jag: Jag har jättesvårt för X. Vi har träffats tusen gånger, han hejar aldrig fast jag försöker mosha varje gång.
Johan: Det är exakt vad folk säger om dig.
Jag: Meh! Åh… men, eh! Jag är ansiktsblind!
Ika: Ha ha ha! Jag älskar det här!

Johan blir fullständigt chockerad när han får reda på att jag via Ikas dåliga inflytande nu smakat fyra olika sorters kött: kalkon, salami, entrecôte, samt något som var så meningslöst att jag inte ens minns vad det var.

Johan: Fan, om du börjar äta kött och slutar röka så är du tvärt emot hur du var när vi lärde känna varandra. Jag har aldrig träffat någon som älskar att röka så mycket och hatar kött så mycket, som du gör.

Jag: Stay wild.

We are... the leauge! Of freeloaders! Linda, Ika, Johan, Fredrik. Vi drack Graveyards nya starköl. Att den skulle smaka bra ljummen, som reklamen säger, är lögn och förbannad dikt. Tror ni att vi är britter? Nog sagt.

Det här är Tomasz Swiesciak, journalist med ryggrad och integritet. Någon borde anställa honom så att han slipper säga upp sig varje gång han vägrar intervjua jagsvaga artonåringar om deras sexliv.

Turbonegro, ja. Hank or no Hank, jag måste sluta förneka att jag älskat det här bandet förbehållslöst sedan jag såg dem live första gången 1997.

Kvällens korta branschset (nytt, tre klassiker) kan ses i sin helet på internet exakt - här. Jag syns titt som tätt.

"Nej Krillebus, vi tänker inte köra Negative Approach-covern vi brukar spela, hur mycket du än skriker efter den! Du har snackat alldeles för mycket skit om oss genom åren, och initialt alltid haft sjukt svårt för allt vi gjort efter ’Ass cobra’, för att sedan svänga om och dyrka efter ett tag. Så även nu. Posör! Piss off!”

Krille-Bus och Happy-Tom. Chockerande likartade slitna åldermanuppsyner, om än att hans är något gråare.

Notera den lilla röda räven på hans bröstkorg. Turbonegro är de enda artister som sponsras av den lille röda räven. Motkrav från företaget: bandet får inte skylta offentligt med den lille röda räven.

De skänker alltså bort kläder till dödspunkarna utan att få någon som helst gratisreklam för den lilla röda räven. En helt sann historia rakt från rävens lilla röda röv.

Oh, the madness.

"See the slow boy waiting for the power/Behind the palace gates"

Recenserar Turbonegros "Sexual harassment" i Metro idag. På papper ovan. På internet - här. Med tanke på min slutkläm är det ironiskt vilken artist som recenseras till höger om norrmännen.

I övrigt jagar jag statstjänstemän som Happy-Tom jagar Jerry A.

Som den här korvbrödssmörgåsen, så låter skivan. Ungefär.